Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”FRÅN ÖSTERLAND"”
kristna gräla sig trötta, sedan kommer
hans tur. — Österlänningen kan vänta.
r
Ajesja!
Mulatten, tartaren, persen och alla
de andra i raden, de kände henne väl.
Innan hon ännu kunde finna vägen
själf, hade hon kommit hit ledd af en
gammal kvinna. Och sen när hon
kunde hitta ensam, bar hon hvar dag .
mat åt sin fader Ahmed-Ali och
hämtade honom klart vatten från den hvita
marmorbrunnen.
De hade alla här i antikvitetsbasaren
sett henne så länge, att de slutat upp
att alls se henne såsom något, hvilket
en gång kunde bli en liten kvinna. De
mer kände hennes närvaro som något
ljust och gladt utifrån. När hon kom
i allt sitt ljusa muslin, så kunde hon
ej slukas helt som allt annat af den
stora skymningen här inne. Hon var
likt en fladdrande ljusfläck mot
mörkret. Man tyckte om hennes flickskratt
och barnsliga lek och skämt. Och
omedvetet hade man börjat vänta på
den timme, hon brukade komma.
Då stod solen högst därute. Och
man visste, härinne, att nu voro
ÅgaSofiamoskens murar förgyllda och
fönstren blixtrade likt stenar. Nu var
Bosforen som ett enda bredt, vattradt
band af blåaste azur. Nu var
förstaden Skutari på Asiens kust helt
silfverhvit af solljus, och öfver alla
inloppets småbyar låg solröken som en
förförisk slöja mer för att låta ana än
för att dölja. Och just nu var Stora
bron full af folk, som skulle mellan
Galata och Stambul. Likt ett för
tungt lastadt djur låg den på sina
prå
409
mar och ryckte darrande i
järnkedjorna, vaggande på sin träkropps illa
hopfogade leder, som om den ville
vräka allt det den måste bära på i sjön.
Och gångjärnens gnissel var som ett
tjudradt vidunders dofva hot.
Därute pulserade lifvet i solljus.
Härinne i ständig skymning sutto
bleka män och vaktade på antikviteter.
Och till dem kom Ajesja som ett sken
från allt ljuset därute och lifvet.
&
En dag kommer hon ej. Solen
börjar sjunka och ännu kommer hon ej.
Ahmed-Ali känner hungern som en
kramande hand invärtes. Han tänker
på den gröna saladen där tomaternas
klyftor bruka lysa som små
signallyktor för aptiten, på det hvita brödet,
som suger i sig all olja, så att det
blir skinande tungt att föra till munnen,
på den långa gurkan som kröker sig
vid toppen likt en fet mask, man
trampar på, och på de små hårdstekta
fiskarnas uppiggande, litet fräna smak, men
mest på melonen, den stora,
opalskiftande rikedomen, som är en njutning
af vällukt och läskande sötma.
Han rullar kulorna i sitt radband
likt trillande ärter och sitter och
funderar att anförtro sin bod åt mulatten
där midt emot, sticka fötterna in i
tofflorna och gå ut att köpa sin salad
på gatan.
Just då kommer en svartklädd
kvinna långsamt genom ingångsporten.
Hon bär en svart ylletjartjaff"
missklädande såsom kvinnorna af folket bära
den, kapuschongen fästad med billiga
nålar tätt om hufvudet, kjolen rynkad
så att den faller klumpigt om lifvet
” Den giftasvuxna och gifta turkiska kvinnans dräkt på gatan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
