Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORMHISTORIER
ning att sluka soldaten. Då ormen
lyfte sitt öppna gap öfver
akterstammen hade soidaten aflossat sitt skott,
hvarpå ormen skjutit högt öfver vattnet
och därpå aflidit. Soldaten hade af
skrämsel blifvit förfärligt sjuk. Äfven
denna ormen hade det från långt
afskilda ställen förut angifna
storleksmåttet, en ”hustimmerstock”. Ormen
sades nu drifvit i land vid ett
uppgifvet torp.
Söndagsmorgonen innan solen
belyste horisonten var jag redan på väg,
skakande upp och ned i en genuin
rapphöna, åtföljd af en af brukets
torpare som skjutsbonde och med
hufvudet fullt af märkliga fantasier
blandade med några rediga tankar rörande
uppställningen af ett redigt protokoll
öfver sagoormen. De tviflare skulle
nu dräpas och skinnets jämte hufvudets
tillvaratagande skulle afväpna de
tvärsäkra zoologerna. Alltnog, vi knogade
oss så småningom fram med vår gamle
grålle, och hunno en öfver Klarälfven
gående färja, där färjkarlen till alla
delar bekräftade bondens = historia.
Detta ingaf ytterligare förhoppning om
ett godt resultat af resan. Ändtligen
nådde vi det uppgifna torpet, och in
rusade jag för att få veta hvar ormen
låg. Jag frågade efter mannen, han
hade redan begifvit sig till kyrkan, men
den halfklädda hustrun meddelade mig,
att nog visste hon om att ormen vore
skjuten, och att han skulle ligga i en
liten vik strax bakom en utvisad udde.
Själf hade hon icke sett den otäcken,
ty ”tocke där uting” var hon icke
lysten på, men om jag gick dit, nog
fann jag reda på ormen. Detta tyckte
hon dock jag borde låta bli, det hade
icke något godt med sig. På min
tillfrågan om det fanns någon båt, och
451
om jag kunde få låna den, svarade
gumman att de hade en eka, och denna
fick jag gärna låna, men afrådde ännu
en gång färden. Min skjutskarl ville
hellre åskåda ormen från land än följa
mig i båten, hvarför vi skildes för att
sammanträffa bortom udden, och då vi
detta gjort, utan att anträffa ormen,
undersökte vi viken, men ej heller där
fanns den. Det var då för
besynnerligt, och då jag nu varsnade
torparemor, ropade jag och bad henne komma
och säga oss stället, men hon svarade
att ormen skulle vara där vi voro,
och det blef ändan på den historien.
Ingen orm fanns. Jag rodde nog till
soldaten för att höra dennes berättelse,
men han låg uti någon stark feber och
yrade. Hans hustru berättade att
soldaten själf vid sin hemkomst omtalat
händelsen så som bonden beskrifvit
den för mig, men att soldaten redan
då var sjuk och gått och lagt sig, samt
sedan talat ofta om ormen och varit
rädd för den. Ej heller soldathustrun
hade vågat gå och se på odjuret, men
en tretton- å fjortonårig flicka och två
mindre barn hade sett den ofantliga
ormen flytande och gungande på
vågorna. Detta gaf mig anledning till vidare
efterforskningar, men då dessa blefvo
utan resultat, återvände jag till
Mölnbacka betydligt afkyld i min ifver.
Först många år därefter långt inne
i Dalarne återkommo mina ormar. Väl
hade jag under tiden hört tjogtals
berättelser om de stora ormarna och i
tidningar och tidskrifter läst mera och
mindre trovärdiga berättelser om
sagodjuren. Ett stod dock kvar, allmogens
fasta tro på att de funnos och de mäns
bestämda påstående som sett dem,
min tanke om saken var oviss och
jag längtade efter visshet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
