Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
Under en inspektionsresa vid en
pågående timmerflottning uti den från
Leksands urskogar kommande Flatån
slog jag mig en dag ned vid en under
reparation varande damm, där fyra man
voro sysselsatta med att hvila och äta
middag. Min bössa hade jag med, och
nedlade denna på marken nära de
hvilande arbetarna, hvilka voro
värmländingar och gamla bekanta. Då vi
sutto och samspråkade om byggnaden,
tog den ene mannen varligt upp bössan,
och beskådade den, under önskan:
”tänk om vi haft denne i går middag
så skulle ni fått sett på något underligt
i dag.” — ”Hvad det skulle det varit, ”
frågade jag. ”’Jo, medan vi hvilade i
går middag och sutto tysta, fingo vi
höra något som plaskade i vattnet ofvan
dammen, och strax därpå fingo vi se
en orm sSom reste upp hufvudet ur
vattnet och kom rinnande öfver
dammen. Han var så lång, så när han
hade hufvudet i forsen nedom luckorna
var stjärten ännu kvar ofvan dammen,
och grof var han, gröfre än mitt lår,
men hade jag haft bössan skulle han
allt fått stanna på dammen.” — ”Det
där drömde du nog då du sof
middag, ” invände jag. ”Å, så ni språkar,
nej då. Nog voro vi alla vakna då så
väl som nu.” — ”Ja,” utbrusto de
andra karlarna, ”nog är det sanning.
Vi sågo ormen allesamman, och flera
af de andra karlarna sågo honom förra
veckan längre upp i älfven.” De voro
så tvärsäkra att det icke lönade mödan
söka motsäga dem.
Jag kvarstannade flera dagar vid
Flatån för att ordna arbetena, och
därvid biträddes jag af en flerårig förman
hos mig, en i allo förståndig och duglig
karl. Han var hemma i Värmlands
ÄAlfdal, i Dalby socken och Brönäs
GUSTAF SCHRÖDER
hemman, mannens namn är Bond Jöns
Persson. En morgon fördelades
tillsynen af flottningen så, att Jöns skulle
gå nedefter strömmen och jag
uppöfver; på bestämd tid eller klockan
I e. m. skulle vi mötas vid en liten
myr och där samspråka.
Vid min ankomst till myren fanns
icke Jöns. Jag slog mig ned på en stor
sten och njöt af hvilan och solbaddet,
ty vi voro i vårtid då luften ännu var
sval. Det drog ut en god stund och
jag satt och spanade utefter den öfver
myren gående vägen för att se Jöns
komma, då det plötsligt prasslade på
öfra sidan myren, och där fick jag se
Jöns komma skyndsamt emot mig.
Framkommen syntes han blek och
svettig, hvilket gaf mig anledning fråga
honom hvad som var å färde, och till
svar fick jag: Ӂ jesses, det ligger en
orm på åsen vid andra sidan myren
så stor så det kan ni aldrig tro!” —
”Hvar ligger ormen?” — ”Jo, på
åsen, ni ser där.” Skyndsamt steg
jag upp, nu eller aldrig borde gåtan
lösas.
Med hastiga och tysta steg
skyndade jag öfver myren, sedan jag bedt
Jöns med sin medhafda långa och
grofva handspak följa mig. Varligt
gingo vi uppför branten, då jag
hviskade : ”hvar ligger ormen?” — ”’Jo,
han låg vid den där tufvan mellan
stenen och lågan (fallen fura), men nu
är han rest, ” och rest var han och
kunde ej återfinnas. Jag tillsporde Jöns,
hvarför han icke slog ihjäl ormen med
sin grofva och starka handspak, då han
var honom så nära. ” Nej, det tordes
jag icke, ” vardt svaret; ”han hade nog
försvarat sig.” Jag blef harmsen och
tyckte min kära Jöns var en kruka,
men han trodde äfven jag skulle tagit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
