Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456
"Middagen är klockan fem. Det
var bäst, sade konsulinnan, att fröken
följde med, när de andra gingo.
Fröken Axelina sade, att det inte var värdt,
att alla gingo tillsammans, för det skulle
bli en sådan rad. Jag förstår nog, hvad
fröken Axelina menade.” Mina gjorde
en konstpaus.
”Hon ville förstås slippa fröken
Berthelsen, för henne kan hon inte
tåla. Det har jag hört henne säga åt
fröken Jeanne. Hon tycker hon är för
tarflig. Och inte ser hon förstås
mycket ut för världens ögon, men snäll,
det är hon.”
Marianne hörde knappast på, hvad
Mina sade. Hon låg och funderade på
så mycket. Hvad skulle hon sätta på
sig för en klänning? Det skulle
naturligtvis bli förfärligt fint där ute, och
fröken Salomonson var säkert utsökt
elegant. Men hvarför kom hon jämt
och ständigt att tänka på fröken
Salomonson ?
I alla fall gjorde hon sig så fin hon
kunde. Hon tog sin allra bästa svarta
kjol och en blus af svart, mjukt siden.
Den var litet urringad framtill, och
Mina bedyrade, när hon kom in och
städade, att hon såg ut som en tafla.
Kring halsen hade hon en kort, tunn
spetshalsduk, som var hopfäst med det
enda smycke, hon ärft efter sin mor,
en stor kamébrosch af guld.
”Fröken ser mycket bättre ut än
fröken Axelina, och hon har ändå en
spritt ny, ljus klänning.”
Marianne kände. en viss nervositet
hela dagen. Det hjälpte inte ens, att
hon tog sig en promenad. Så dum
hon var, tänkte hon, det var väl inte
så märkvärdigt, att hon var bjuden på
middag till sin principal. Men det skulle
ha känts bra mycket behagligare, om
ULRIK UHLAND
konsulinnan eller någon annan af
familjen själf hade gått ner de elfva
trappstegen och bjudit henne i stället för
att skicka Mina.
Strax före klockan fyra kom Mina
ner.
”Herr Magnus frågar, om fröken är
i ordning. Herrskapet går nu.”
Marianne satte på sig hatt och kappa
och kom ut alldeles lagom för att träffa
de andra i trappan. Det var bara
Magnus, Ann-Marie och Jeanne. Herbert
och Axelina skulle vänta en stund till,
ty Axelina hade telefonerat till flickorna
Nyman och Irma Salomonson och stämt
möte med dem på Mosebacketorg, och
hon hade förmått Herbert att ringa på
till herrarna.
”Magnus och Jeanne kunna gärna
gå med Ann-Marie och fröken Bach,”
sade hon. ”Jag vet inte, hvarför pappa
alltid har en sådan mani att bjuda
kontorsfröknarna.”
”Wennmark skall också med, ””
svarade Herbert.
”TJaså, ja, men det är någonting
helt annat. Han är ju nästan en
medlem i huset, och en herre räknar man
inte på, men en flicka, som ingen alls
bryr sig om.”
”Apropå Wennmark, så tänkte jag
be dig om någonting,” sade Herbert,
”men det kan jag tala om sedan.”
Konsulns villa låg mycket vackert
en bit bortom Nacka station nere vid
sjön. Det var en ståtlig, hvit byggnad,
som skulle varit vacker, om den icke
haft för många små torn alldeles
omotiveradt här och hvar. Den såg i alla
fall rymlig och bekväm ut med sina
två våningar och sin stora glasveranda,
som vette åt sjön och trädgården.
Framför villan, mot vägen, sträckte sig
en liten park.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
