Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖKEN FRÅN VÄSTERVIK
bordet. Baronen och Axelina hade på
skämt delat buketten i Axelinas glas
vid bordet i går. Det hade han sett.
"’Jo, ser du, jag skulle behöfva fem
hundra kronor i eftermiddag, angeläget,
förstår du.”
Axelina såg förvånad på honom.
”Hvad kan jag göra åt den saken ?”
”Du kan säga åt Wennmark. Jag
bad honom i går, men han ville inte.
Han har blifvit så förbaskadt
märkvärdig.”
”Nej, vet du, Herbert, det gör jag
sannerligen inte.’” Axelina höjde på
hufvudet. ”Behöfver du pengar, så
får du skaffa dig själf. För resten, du
får så mycket af pappa, men Jeanne
och jag, vi få vara nöjda med tjugu
kronor i månaden.”
”Men det få ni ju till fickpengar,
och jag måste hålla mig allting på mina
två hundra.”
”Utom mat och kläder ja,”
svarade Axelina förargligt. ” Men jag fattar
inte, hur Pontus skulle kunna ge dig
pengar. Han är väl ingen millionär.”
”Han kunde väl låna ur kassan på
ett par veckor, ” sade Herbert med en
viss djärfhet. Han var icke säker på
hur Axelina skulle ta det. ”Du brukar
ju få i förskott, säger Jeanne.”
Axelina rynkade ögonbrynen. Tänk,
att Jeanne aldrig kunde tiga.
”Men det kunde bli förfärligt
otrefligt för Pontus,” sade hon. ”Pappa
skulle köra i väg honom ögonblickligen,
om det blef upptäckt. Han brukar väl
inte göra det?”” Hon betraktade
Herbert skarpt.
”Nej, aldrig för min skull, ”
svarade Herbert. ”Men för en gång vore
det väl inte hela världen. Jag skall
säga dig, att det är inte för min egen
skull, jag bad honom, heller. ”
469
Herberts tonfall lät mycket
öfvertygande, men Axelinas ena mungipa
drogs en smula uppåt. Hon kunde se
försmädlig ut, när hon ville, tänkte
Herbert.
”För hvems då, om jag får fråga? ”
”Patrik Klewe är i en alldeles
förbannad knipa.” Axelinas färg steg, och
han tillade skyndsamt: ”Jag lofvade
honom att göra hvad jag kunde, men
det tycks, förbaska mig, vara omöjligt.’”’
Axelina såg ned på boken och
tycktes fundera.
”Nåja, det är förstås hyggligt af
dig, att du vill hjälpa en kamrat, och
om jag bara vågade. Men du kunde väl
försöka själf.’”
""Det har jag ju gjort, säger jag.
Men Wennmark är så förbaskadt
försiktig. Det finnes ingen annan än du,
som kan rubba honom.”
Herbert märkte, att hans ord
smickrade Axelina, och fortfor:
”Du kan väl göra det för Patriks
skull. Han var så förtviflad i går. Det
är en växel, som annars blir
protesterad.”
Axelina satt tyst och öfvervägde.
Nog ville hon gärna för baron Klewes
skull, det var inte frågan om det. Det
kunde ju vara romantiskt att hjälpa
honom ur en förlägenhet, om han också
icke fick veta, hvems förtjänst det var,
men finge konsuln eller Magnus veta
det, var hon naturligtvis alldeles
olycklig. Fem hundra kronor. Det skulle
bli tillsammans sju hundra, som hon
blef skyldig Wennmark. Det var
förstås en väldig summa.
”Men om pappa skulle ta och
revidera rätt som det var? Det är inte
sagdt, att Wennmark kunde skaffa feni
hundra så där på ögonblicket.”
”Det svarar jag för. Pappa
revi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
