Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGDOMSFÖRSÖK 5
diktare, som i dessa ord säger honom
sitt tack.
I de orden låg emellertid grundvalen
till en ästetik, hvilken för mig var mera
gifvande än åtskilligt, som framträder
med större anspråk. Orden verkade
heller icke genast. De lågo kvar inom
mig under ett år eller mera, innan de
buro frukt. De blandade sig helt
naturligt samman med mina egna tankar och
hjälpte mig i min kamp att reda ut den
trassliga härfvan inom mig själf. Inne i
den unge studentens hjärna utkämpades
nämligen under denna tid samma
kamp, hvilken man kan iakttaga vid
långt betydelsefullare brytningar inom
människosjälen. Det var visserligen
ingenting annat än kritiken af
ungdomsvers, som det gällde. Men att
erkänna för underhaltigt något,
hvaraf man i åratal haft illusion, är som
bekant en vansklig affär, hvilken kräfver
sin tid. Ty alltid finns det någon liten
svartalf, som vill lura oss, att det inte
är så farligt, och att man icke behöfver
kritisera sig själf alltför radikalt, m. m.
af det slagets godtköpsförsvar, hvaraf
människan bygger sig sin egen
lifslånga medelmåttighet.
Kostade på gjorde det, så mycket är
säkert. Och förrän jag kom ut i
ensamheten på landet förmådde jag heller icke
göra mig den gamla surdegen kvitt.
Men där tog jag itu med dessa dikter.
Hvad jag innerst ville, grydde väl
redan då inom mig. En förnuftig
människa skulle ju dock ha kunnat
gå sin väg vidare fram och låta
det gamla skrapet ligga. Men jag
var icke någon förnuftig människa. Och
jag kunde icke gå vidare, så länge det
gamla skrapet belamrade mina lådor.
Jag anställde därför räfst med mina
dikter som en syndare, hvilken blifvit
väckt och gör upp med sitt samvete.
Jag skulle ljuga, om jag påstod, att alla
dikterna voro dåliga. Hade så varit
fallet, hade det icke varit någon konst
att blifva dem kvitt.
Nej, det värsta var, att dessa
dikter kunde ha sina förtjänster, och att
jag såg detta, men att jag i trots däraf
— eller just därför — måste göra mig
fri från dem och allt, hvad därmed stod
i sammanhang. Jag måste göra mig
fri från tankar och former, hvilka mitt
jag växt ur.
Långsamt erkände jag nämligen
under denna tid, att allt hvad jag dittills
skrifvit saknade rot i mitt inre väsen.
Ensam som jag var, kostade detta
erkännande mig stor öfvervinnelse. Och
jag måste uppbjuda all min kraft för att
komma öfver de illusioner, hvari jag
under åratal lefvat. Och det värsta var,
att jag måste erkänna för mig själf, att
jag ofta, alltför ofta äfven förr,
skrifvit i en half känsla af missbelåtenhet,
men skrifvit, endast emedan jag icke
ägde ro nog att vänta, till dess att den
verkliga mognaden kom.
Jag såg på dessa dikter, och jag sade
mig följande :
Hvad betyder det, om några dikter
äro vackra, välgjorda eller t. o. m. i
sin genre fulländade, om de i alla fall
ingenting uttrycka af det som är mitt
eget innersta jag? Konsten är icke
något yttre. Den har som allt annat sitt
utanverk och sin kärna. Är kärnan
maskstungen, kan detta väl döljas af
skalet. Men en dag brister detta. Och
då är ingenting kvar, utom den bittra
bismaken och missräkningen, att man
gjort sig besvär att knäcka skalet
förgäfves.
Ju mera jag läste, desto starkare
fann jag, att här fattades allt det,
hvil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
