Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 GUSTAF HELLSTRÖM
den andra. Bonjourskörten fladdra och
han vandrar makligt fram som om
trottoaren vore den mjuka mattan i
hans privata arbetsrum. Han ser ned
mot asfalten, stöter till en armbåge
här och en rygg där utan att lyfta
ögonlocken. Han går och tänker på
någonting, och plötsligen kan man se
hans mungipor dra sig till ett leende,
ett helt litet leende, som om han tänkte
på en ganska lustig historia, en historia
om en man, som gjort en dumhet i en
affär, som kalkylerat fel och som han
nu tänker begagna sig af. Den mannen
är den egentlige cityköpmannen,
honom om hvilken det säges att han är
”"something in City”, d. v. s. att han
är rik och förtjänar en massa pengar.
Hans hår är en smula grånadt vid
tinningarna, och när man flyttar
blicken från hans leende upp till hans
ögon ser man med ens hvad man ej
sett förr och som blomman i
knapphålet, den lediga, nonchalanta gången
och det lilla leendet förgäfves sökt
dölja : de stora ringarna under ögonen
ligga djupa och blå, han ser trött ut,
’så trött Som om han skulle kunna kasta
sig ned på första bästa träsoffa och
falla i sömn med ens. Han tar upp sin
klocka, en guldklocka med dubbla
boetter, och sticker plötsligt in på en
restaurang, häller i sig ett glas konjak,
rätar ut kroppen och gäspar, kastar
cigarren från sig och tar upp en
notesbok i långkatekesform och börjar
skrifva. Så sätter han plötsligt i väg,
med snabbare steg. Det sista man ser
af honom är de fladdrande skörten och
cylindern som guppar på nacken.
Det är också andra typer, som man
träffar så ofta, att man alltid ser dem
framför sig när man tänker på City.
Två betjänter i röda frackar med
för
gyllda knappar och cylindrar med
guldsnören kring brättet. De gå två och två,
hålla sig tätt intill hvarandra; mellan sig
ha de en stor resväska, som är länkad
med en kedja vid deras handlofvar.
De försvinna som två fångar in
genom en stor port, öfver hvilken det står
tryckt ordet Bank.
City erbjuder ingen omväxling. Den
ena gatan är lik den andra som
tvillingar alstrade ur samma ägg, smala
och mörka, samma trängsel och
samma gatutrafik, samma mänskor och
samma hus, gråa och opersonliga som
ett mynt. Men där är dock en plats
som afviker från de öfriga. Det är den
smala passagen som kallas
Throughmorton street, där aktiebörsen ligger.
Gränden är packad med mänskor i
redingote och knapphålsblommor, men
de äro barhufvade, de skrika och prata
om hvarandra, papperslappar ligga
strödda på asfalten, telegrampojkar kila
ut och in genom de vidöppna
dörrarna, och från de stora salarna tränger
där ut ett egendomligt ljud, ett
mummel som aldrig slutar, som aldrig stiger
och aldrig faller och som verkar på
en gång komiskt och ängslande. Det
är där förmögenheter byta ägare och
det är där, som för ett par månader
sedan järnvägsaktierna sjönko med 10
millioner pund under loppet af två
förmiddagar. De skrikande och pratande
ansiktena ute på gatan äro som en
reflex af allt detta. Man har kastat
af masken, man döljer intet, hvarken
skadeglädjen eller förtviflan. Man kan
se ett ansikte skratta som ett barn i en
gränslös fröjd öfver att ha vunnit,
likaväl som man kan se ett annat
förvridet och på samma gång trött,
dödstrött och skräckfylldt. Men ingen
lägger märke till sådant här, man är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
