Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DÖDENS LILJA 59
bitterheten öfver det öde, som gudarna
gifvit honom att utan klagan fullända.
Hvar voro nu syskonkedjans en
gång lysande länkar?
Hvar var Seilekios, den förstfödde,
tronarfvingen — brodern med de tunga
allting krossande händerna och blicken
mörknad öfver dunkla syners gåta.
Hvar var Phialos, hingsttämjarn
och hans tvillingbroder Merios, hvars
skratt ljudit högre än källors sång.
Och hvar var hon — den
silfverstrålande, syskonkedjans spänne —
Elyria, hvars förstummade läppar
slutit sig öfver döda ords svårmod och
hvars blinda, vidöppna ögon speglat
fjärran syners okända smärta.
Borta voro de, gångna till
grafslottets stilla marmorsalar — och aldrig
skulle de mera se gryningens blå och
daggens gråt i gräset.
Huru hade döden vågat gripa Irak
den väldiges söner? Huru kunde det
tomma, tysta taga de vilda bragdernas
barn? .
Var då mörkret allt ljus besegrare
och var tigandet allt talandes graf och
insegel?
Ensam lefver människan i sina
drömmar som pärlan i sin glans, men
ingen pärla är så skör som ett
människoödes lifstråd.
Tre och tjugu somrar hade gått ned
från snöbergen i öster och strött sina
blommor öfver Serialandets
vattentunga slätter sedan den dag, då konung
Iraks palats sista gången gästades af
födslovåndornas gudinna, den blodiga,
lustförsonerskan.
Och det dygnet speglade första
gången en stormdags tunga moln och
en stjärnlös natts mörker sina gåtor i
prins Årams öÖgon.
Sedan den gången hade de tre
dödsgudinnorna svekfullt gästat hans
faders gårdar och de äldre syskonen
hade lämnat den sistfödde åt
ensamhetens bittra ro. — Här, fjärran från
de blodiga krigens faror och de
fredliga dagarnas allvarstunga mödor
skyddade konung Irak sin sistfödde, sin
ende son mot mörkrets och dunklets
hatfulla svek!
Ty i tidernas begynnelse hade från
snöbergen nedstigit med sina tolf
söner Aram den ljusfödde.
Ur träskmarkerna och
gyttjeslammet hade han lyft Serialandets åkrar
och ängar, och tempel åt ljusandarna
hade han rest på mark, där fordom
dunklet rufvat i dödsstilla dammars
djup och där träskormarna, de
giftdruckna, dödsgudinnornas gissel,
vältrat sig i vällust och ilsket hat.
Själf hade Aram den ljusfödde
dräpt ormarnas konung i hans
bergsslott vid Kanafe, där dödsbringande
etter stigit ur sex springkällors djup.
Ormkonungen hade han dödat,
källorna hade sprängda sjunkit med sitt
gift ned i berggrundens mörka dvala,
och öfver sin största seger hade
Serialandets förste konung låtit resa sitt
första palats af hvit strålglänsande
marmor och ljusgifvande ädelstenar att för
alltid hålla dunklet fjärran i
undergifven skräck.
Från den stunden hade genom
otaliga ätteled kampen stått mellan ljusets
ättlingar och det giftiga feberdarrande
dunklets gudar.
Skulle då de mörkfödde till sist
hembära segern?
En huttrande frosskakning
genomlopp prins Aram, där han stod i sin
lätta nattklädnad, och i det han slog den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
