Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 SVEN LIDMAN
”I morgse såg jag tecknet. Den
döda källans lilja har blommat i natt
— där bor hon, den nattliga, som suger
hans blod, den grymma, den
förälskade, förtrollerskan, den tjänande och
trofasta.
Ser han den liljan, innan tre
soldagars eld gått, då skall han dö i
hennes famn.
Redan har nattens dunkel tecknat
sin förlängda skugga i ringarna under
hans Öögon, redan lysa hans blickar
som ädelstenar från botten af en brunn
genom det klara stilla vattnet.”” — —
En ljuf mild matthet fyllde med
dvaltung värme konungasonens tunna
lemmar :
Allt anade och förstod han nu
plötsligt, i skarp och klar visshet.
Detta var uppvaknandets tunga
trötthet och längtan till kvällens
väntande sömn, detta var hans vakna
drömmars dunkla aning om Dödskvinnans
kyss och kärlek.
Nattens skuggestalt hade till döden
druckit hans lemmars saft och styrka:
En annans var han — sedan länge
en annans.
Bragden och stormvinden väntade
honom icke längre, ingen väntade
honom utom denna enda, den förälskade,
den berusande — glömskan och
förlåtelsen — den djupa vederkvickande
hvilan. — —
Han vände sig häftigt i sängen,
reste sig och gned sig hastigt med
handen öfver ögonen som hade han vaknat
ur en tung sömn. Hans blickar hade
djupnat och blifvit lysande af glädje,
Jch munter och vig som en yngling
sprang han ur bädden.
” ”Sof jag eller drömde jag, barn?”
Han mötte leende deras skrämda
och förvirrade ögon och med en
plöts
lig styrka och ömhet lyfte han högt
den lilla solfjäderfläkterskan vid hans
högra sida, henne, som sagt sig längta
till hans händers smekning.
Han kysste henne öfver de häpna
vidgade ögonen och skyndade så ut ur
sofkammaren mot lustgårdens svalka
och ensamhet. — —
Unnade då gudarna honom
ändtligen den död, han aldrig vågat gripa
med sina trötta händer — nu — nu.
Han ilade lätt som bure hans
lemmar ingen börda och hans ådror intet
blod. — Han visste ju hvar den döda
källan, ormbrunnen, låg i lustgårdens
bortersta sällan af mänsklig fot
beträdda del.
Så var han då framme och först
nu kände han lungornas trötthet och
blodets brus i det bultande hjärtat —
han stannade.
Skymningen var nära och fjärran
på fästet flämtade redan svagt ett par
tunna hvita stjärnor, och inom sin ring
af låga stenar vidgade ormbrunnen sitt
djupa gapande dunkel. Men vid dess
kant reste sig stilla och hög en lilja på
sin stela vaggande stängel och han
tyckte att dess hvita kalk som
bedjande böjde sig emot honom lik. en
blick som sökte hans.
Och han mindes i detsamma den
vise tänkaren Evkartos dröm om
stjärnorna som liljor på de saligas ängar.
De saliga —
Han trädde närmare och lutade sig
öfver brunnsdjupet i det han med
handen fattade den vaggande stängeln.
De saliga —
Kanske vandrade de icke däruppe
— kanske gömde de sin lycka i jordens
tigande hvila och dunkel — steg icke
här doft och hugsvalande bruset ur
Dödens källa ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
