Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANSEN 71
Sällskapsdansen inträder i sitt fullt
gjälfmedvetna stadium och den näres af
det ceremoniel, som drifvit den till
slutlig utveckling, som skapade dansens
metod och system, ja, dess erkännande af
staten. Liksom man hade en akademi
för målning grundades genom ett
högtidligt edikt af Ludvig XIV år 1661 en
akademi, hvars medlemmar skulle vaka
öfver dansens utveckling. Den utöfvade
dock aldrig någon positiv verkan. Dansen
älskar att hämta sina
ingifvelser från spridda håll,
den låter sig icke sättas i
system. E-n danslärare har
aldrig uppfunnit någon
särskild dans, som visat sig
lifsduglig. Dansen är som
folkvisan: den kommer och
går, man vet ej hvarifrån
eller hur. En akademi kan
endast inregistrera och
rubricera, vara ett bevis
för det medvetna i dansens
konst, men både dess
skapande och omdanande måste
ske npaivt, framgå spontant
ur ett visst samfunds gifna
sällskapsformer.
Man börjar emellertid
åter mer och mer värdera
en utbildad <skicklighet.
Redan från den italienska
dansrenässansens tid hör man talas om
yrkesvirtuoser, som utöfva inflytande på
sällskapsdansen, och i Frankrike nämnas
stora dansörers namn bredvid de berömda
målarnas och arkitekternas. Mellan balett
och salong uppstär en verklig täflan,
teatern blir en uppfostringsanstalt i
yrkesskickligheten, sällskapslifvet en förfriskande,
nybildande kraft, som sporrar teatern.
Mennuetten och kontradansen, liksom längre
fram valsen och polkan, ha så afgjordt
och tydligt från scenen påverkat salongerna,
att man nästan skulle kunna namnge
sär
Gavarni. Vals.
skilda teaterföreställningar, från hvilka den
tändande gnistan utgått.
Från denna tid gäller Frankrike utan
gensägelse som den europeiska
lärmästaren i dang, och härmed börjar också en
hel fransk litteratur om den koreografiska
konsten att se dagen, en samlande och
undervisande litteratur, som också följes
af läroböcker i ändra länder, i Tyskland,
England, Italien, Spanien.
Det högt utvecklade sinnet för en
förfinad gång och en
full- ändad bugning, en väl
afvägd rytmik i
umgängeslifvet, blir alltmer befäst
med en noggrannhet, som
vi visserligen kunna kalla
konstlad, men som på sätt
och vis dock är raka
motsatsen: den är ju nämligen
ett uttryck för tidens
konstsinne lika väl som t. ex.
tidens målarkonst är det.
Tidehvarfvets umgängeston
stod i intimaste beröring
med dess danskonst.
Hälsningen, hållningen,
gåendet, gesten under samtalet
ingick i uppfostran i lika
hög grad, som den rena
undervisningen i
dansstegen. Och detta hör ej enduast
till de allra högsta kretsarna,
det blir en tidigt bibragt allmänbildning.
Danslektionerna höra strängt tillsammans
med uppfostran, dansmästaren blir en
viktig person, undervisningen börjar tidigt
och tages grundligt, det anslås t. ex. sex
månader för att inlära en menuett.
I balsalen är det numera icke den
tunga renässansprakten, som härskar.
Kavaljeren dansar icke längre i mantel och
värja, skornpa äro lätta, silkesstrumporna
sluta vid knäet, rockskörten föras ut vida
och fylliga. Till damernas dräkt hör den
luftigt rika Watteau-öfverklädningen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>