Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAD VI VUNNO I ROSKILDE.
NÅGRA ANTECKNINGAR TILL 250-ÅRSMINNET, AF E. INGERS.
Med teckningar af TORSTEN HOLMSTRÖM.
,et svenska storvälde, som en gång
hägrade för våra statsmäns
blickar, ett rike, som skulle omfatta
Östersjöns alla stränder, blef en
statsbyggnad, som ramlade, innan den hunnit blifva
färdig. Och det svenska folk, som sett
sina stormaktsdrömmar falla i grus, lärde
sig snart den resignationens konst, som det
sedan den stora kraschens dagar kanske
alltför flitigt öfvat. Det har funnits tider,
då man blygts för 1600-talets krigiska
minnen, då man betraktat
stormaktspolitiken som en grant skimrande såpbubbla,
ett politiskt jobberi, som nödvändigt måste
föra till en smädlig konkurs. Visst och
sant är, att det mången gång går ett
drag af öfverspekulation genom den tidens
utrikespolitik — af det slag, som
företagsamhetsanda och »högkonjunktur» i
förening alltid alstra — men fastän bakslaget
kom, hur mycket räddade vi ej ur
katastrofen! Att det blef möjligt att på
stormaktsväldets ruiner grunda en svensk
nationalstat med goda naturliga gränser
och i all sin ringhet dock starkare än den
förut öfvermäktige grannen
DanmarkNorge — det ha vi ytterst stormaktstidens
ansträngningar och uppoffringar att tacka
för. Hvad skulle Sverige ha varit, om
det nu hade haft samma gränser åt söder
och väster som på Gustaf II Adolfs tid,
om ej fredssluten i Brömsebro och Roskilde
framtvingat en reglering till vår förmån?
Tag bort en femtedel af dess areal, en
dryg fjärdedel af dess invånarantal, och
vi skulle som återstod haft en af Europas
svagaste stater — om den öfver hufvud fått
äga bestånd som fri stat.
Då i dessa dagar en af
stormaktspolitikens mest betydande och bäst
beståndande bragder firar sitt 250-årsjubileum,
kan det vara anledning att närmare
skärskåda, hvad den, Roskildefreden, har för
betydelse för våra dagars Sverige.
När Karl Gustaf den 28 febr. 1658
satte Öresund som gräns mellan Sverige
och Danmark, var det säkert för honom
och hans samtida ej så mycket värdet af
de afträdda provinserna själfva, som
bestämde hans val, utan snarare deras läge.
Framflyttandet af Sveriges gränser från
Småland och Västergötland ut till
Östersjön och Kattegatt hade redan Axel
Oxenstierna betraktat som en geografisk nöd:
vändighet, som ett hufvudvillkor för en
stadigvarande fred mellan nordens makter,
och hade det berott på honom, så hade
denna »gränsreglering» företagits redan
1645. Besittningen af Sundets ena strand
var dessutom i Östersjöpolitikens tid och
i handelsfrihetens intresse af dubbel vikt.
Sverige var nu blifvet ett inom sig
afrundadt helt med af naturen utstakade
gränser, och fullbordad var den
förskjutning af maktställningen i Norden, som
Gustaf Adolfs segrar och Axel Oxenstiernas
rådslag förberedt.
Att de eröfrade landskapen i och för
sig voro ett värdefullt krigsbyte, därom
var Karl Gustafs samtid visserligen icke i
okunnighet. När riksrådet Krister Bonde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
