Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När jag träffade Rudyard Kipling.
Af MARI MIHI.
ag kunde aldrig tro att det var
sant. Och det var också bäst
att inte invagga sig i några
förhoppniagar. Naturligtvis skulle hans
resa i sista minuten blifva inställd.
Eller också skulle han verkligen ge sig
af, men efter några timmars färd bedja
dem vända om för de höga vågornas
skull. — Charles Haddon Spurgeon
befallde en gång kaptenen på en af de
stora ångarna, som gå mellan Dover
och Calais, att vända om för storm,
befallde och blef åtlydd. Huru mycket
mera skulle man då inte lyda honom,
Rudyard Kipling, för hvilkens skull
hela den engelsktalande världen
ängslades, då han härom året låg sjuk i
lunginflammation. Rudyard Kipling,
hvilkens röst höres från Ellesmere
Land till Kapstaden, från Frisco till
Singapore.
Så nådde honom i Hamburg
budskapet om konung Oskars död.
Nobelfesten förvandlades, såsom ju lämpligt
var, till en alldeles privat prisutdelning
i Vetenskapsakademiens ledsamma sal.
— Nu vänder han, tänkte jag, nu
vänder han i Hamburg. Ty inte vill han
se en nordisk hufvudstad i sorg. Vår
vinterbleka himmel är ju ändå bra
tröstlös för honom, mannen från de höga
färgernas breddgrader.
Men han kom ändå. Tidningarna
omtalade huru han, under den dag han
vistats i Köpenhamn, hade vetat hålla
sig undan alla journalister, utom den,
som högg honom i rocken, då han steg
på färjan. Och så fick man då läsa,
att han anländt till Stockholm. — Nå,
tänkte jag, han tar sitt pris och reser.
Grand Hötels väggar skola uppfånga
hans skugga — det blir allt.
I tretton år, i tretton år, hade han
varit min älsklingsförfattare, hvars
böcker sändt mig ”fjärran bud ifrån en
fjärran värld”. Att jag skulle få se
honom, honom själf, skaka hand med
honom, tala med honom, äta mat och
röka tobak med honom, som kände
den hvita sälen och Mowgli och Purun
Bhagat, som sjungit om De sju hafven
och diktat ”under the deodars” — allt
detta föreföll mig komplett ofattbart.
Honom, om hvilken det så sant blifvit
sagdt :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
