Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140
som man brukar säga, blef
stormförtjust i den senast ankomne gästen,
inte minst för de några hundra tusen
rappade tegel, som han ärft efter sin
fader, salig tunnbindaren.
En så glad födelsedagsfest hade
de aldrig förut haft, förklarade
modern, och hvad dottern beträffar, så
såg det ut, som om Thure blott
behöft knysta för att bums få det
förlösande ordet från rosiga läppar.
Thure, som ett par gånger förut
sam
manträffat med den unga damen, var
i sitt allra bästa studenthumör,
språkade till höger och vänster, och allt
var så innerligen gladt och
hemtrefligt.
Just som man skulle stiga upp
från bordet, knackade Thure med
sin knif mot tallriken, nöp
jungfrun, som händelsevis stod bredvid
honom, i klädningsärmen, torkade sig
omsorgsfullt om munnen med 8$in
servett och sade högt och tydligt:
«Var snäll och ge mig en nota på
alltsammans.”
Nå... Hur det nu sedan bar till,
och hvilka krafter, som sattes i
rörelse för att fånga denne af alla
Uppsalamödrar eftersökta guldfisk, det
hör strängt taget inte hit att förtälja.
Ett faktum är, att en månad därefter
U ppsalasocieteten hade ännu ett
intressant ämne att diskutera:
förlofningen mellan Thure Brate och
fröken Helfrid von K...
I de blifvande svärföräldrarnas
eleganta förmak sitter den
öfverlycklige fästmannen och har all möda i
världen för att hålla styr på fästmön,
som å sin sida har alla upptänkliga
hyss för sig för att kunna stoppa
chokolad i munnen på honom.
Chokolad som är hans fasa.
ERIK HANESON
Ett, tu, tre spritter hon till.
«Hvart tog chokoladbiten vägen?<
frågar hon.
«Jag vet inte, min älskling,<
svarar han.
«Jo, Thure, du tog den,«< säger
hon förebrående.
«Nej, jag försäkrar dig att jag inte
tagit någon chokoladbit.«
«Någonstans skall den
naturligtvis vara,s envisas hon. «<Säg, hvar
du gjorde af den?«
«Vid gud, om jag ens såg
chokoladbiten,< bedyrar Thure, <och hör
se’n, lilla retsticka.«
«Fy, Thure, det trodde jag dig
inte om. Snälla, lilla rara, söta, goda
Thure, det är ju rakt ingenting alls
att tala om, men nog kan du vara så
uppriktig mot din fästmö ... ah, jag
ser på dig, att du gömt den.«
«Var nu förståndig, Helfridbarnet,
och hör, hvad jag sagt dig, svarar
han, nu med en viss bestämdhet i
tonen och tillägger: <Hvad är det
också för något att för en stackars
chokoladbits skull ställa till ett så
hiskligt väsen.«
« Ställa till väsen,< upprepar hon.
«Jag tycker att det är du, Som
ställer till väsen. Du ser ju så uppbragt
och échaufferad ut, som om du
doppat ditt ansikte i en rödfärgstunna.«
Hvar och en har, som vi alla veta,
sin lilla ömtåliga punkt, som man
inte gärna tillåter någon annan att
röra vid, knappast ens en fästmö,
och vännen Thures bestod däri, att
han var ganska känslig för hela sin
yttre människa, och han fördrog inte
gerna, att man alluderade på hans
fatala otur att då och då hissa
«brandflagg<, anledningen därtill må nu ha
varit hvilken som helst.
«Om jag så ock skulle dö på
fläcken, så har jag inte ett milligrams
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
