Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BORTKOMNA
aning om, hvart din fördömda
chokoladbit flugit hän,« utbrister han nu
i vredesmod. <fJag har den då fan
ta mig inte.s
Därmed reser han sig upp från
soffan och gör några slag öfver golfvet.
Lilla fästmön, som icke var van
vid ett slikt bemötande och ännu
mindre vid svordomar, står som
fallen från skyarna. Det var också
första gången hon hört en ed från
sin fästmans läppar. Till sist blir
också sinnesrörelsen henne
öfvermäktig, och i hysterisk gråt sjunker
hon ned mot soffkudden.
«Du är inte blott en tyrann,«
snyftar hon. <Du är en förrädare. Du
har aldrig älskat mig- Det syns väl
bäst nu, när du kan vara så brutalt
halsstarrig och till på köpet
lögnaktig, ja, hör du, lögnaktig, bara för en
lumpen chokoladbits skull, som inte
ens kostar ett öre. När något
dylikt,< fortsätter hon, numera med
större fasthet i rösten, <kan inträffa
under förlofningstiden, då jag,
hvilket ögonblick jag vill och behagar
kan lösgöra mig från tvånget, hvad
kan man inte då vänta sig som gift.
Nej, min lilla gosse, det var visst i
grefvens tid, som jag fick mina ögon
öppnade.«
Thure hade icke heller
försummat tiden. Afven han hade öppnat
ögonen. Fästmöns paroxysmer hade
kommit öfver honom som ett annat
ruskväder, och han började allvarligt
skärskåda sin ställning till denna unga
flicka, vid hvilken han bundit sigfför
lifvet.
Hela uppträdet, och något annat
namn kunde det i hans ögon inte få,
föreföll honom ytterst pinsamt, oskönt
och ofint, värdigt plebs men inte
väluppfostrade, tänkande människor, som
ville gå och gälla för att vara bildade.
CHOKOLADBITEN 141
Han kom också att taga fasta på
fästmöns ord: «Du har aldrig älskat
mig<. Ja, det var så dags nu att börja
reflektera öfver den saken. Men å
andra sidan: Hur var det egentligen
ställt med henne själf i detta stycke.
Var det verkligen kärlek, det slags
kärlek, som af inga gränser vet, som
hon hyst för honom. Förvisso icke.
Var det kanske icke snarare så, att hon
teoretiserat, kåserat öfver kärleken
och dess väsen men icke kännt den,
och att detta teoretiserande tagit så
öfverhand, att det alldeles utestängt
den djupare känslan, om den nu
någonsin funnits hos henne och
endast invaggat henne i ett tillfälligt
sinnesrus. Förr eller senare måste
alltså ett uppvaknande ha kommirt.
Det var kanske en guds lycka, att
det skett nu, innan det var för sent,
och han var henne på sätt och vis
tacksam härför.
Så tänker Thure och stannar
plötsligt framför fästmön, där hon djupt
upprörd sitter på soffan. Med
korslagda armar står han där och fäster
på henne en förebrående, granskande
blick. Men han säger inte ett ord.
Vår hjältinna blir inte mildare till
sinnes för detta i hennes tycke väl
kavata och nonchalanta uppträdande
af en riddare, som hittills visat
höjden af älskvärdhet, hvarför äfven hon
intager en hotande position och
utbrister:
«Nå, hvarför säger du ingenting?
Har du blifvit stum? Det skulle då
alls inte förvåna mig. Hvarför svarar
du inte?
Men vår hjälte står där fortfarande
moltyst som en staty. Han endast
ruskar på hufvudet helt sakta och
fortsätter att borra sina fasta blickar
in i fästmöns.
Detta var mera än skön Helfrid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
