Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENOM ÖKNEN GOBI
145
ungefär 12,000 km. ordentliga vägar; under cirka 200 km. begagnade automobilen icke
uteslutande sin motor utan framforslades af dragare och kulier.
Resan öfver Gobiöknen, som för de snabbaste karavaner tager drygt 17 dagar,
gjorde Italan på fyra.
Det är denna del af färden. som vi här i sammandrag delgifva våra läsare tillika med
en del bilder från den sällsamma resan, i det vi lämna ordet åt skildraren af färden, den
unge journalisten Luigi Barzini, prinsens följeslagare. Att denna enastående sportbragd
föröfrigt utföll så väl tillskrifver prins Borghese själf i icke ringa grad sin utmärkte chauffeurs,
Hektor Guizzardi, insiktsfullhet och vaksamhet.
”"Vi lämnade Kalgan i dag på
morgonen. Vi passera nu Mongoliets gräns.
Klockan är åtta på morgonen.
Utmärkt terräng. Vi ha med motorn
under en sträcka af tjugufem kilometer
farit genom Shi-shans flodbädd. Vi ha
ledigt öfverskridit 1,828 meters höjd.
Hänförande natur.”
Detta telegram, brådstörtadt och på
stående fot nedskrifvet på ett blad i
annotationsboken, lämnade jag
morgonen den 17 juni åt en ung tjänstvillig
attaché vid franska legationen; han
hade ridande följt oss ända till början
af grässlätterna, och jag bad honom
ifrigt att före aftonen inlämna det på
telegrafstationen i Kalgan. Om jag
anförtrott honom ett dokument, hvarpå
en krigshärs räddning berott, kunde
jag inte mer högtidligt ha öfverlämnat
det till honom och ej kunnat tacka
honom varmare.
Resan under den tidiga morgonen
var härlig. Vi måste vänta med
affärden, tills Kalgans portar öppnades.
Till följd af en plägsed, som säkert
härrörde från krigens och öfverfallens
tider, tillsluta de kinesiska städerna
hvarje afton sina portar, som vaktas
af soldater. Genom en öde gata
kommo vi fram till en låst port och en
vakt, som sof. Vakten vaknade,
porten öppnades på vid gafvel, och vid
dagens första strålar rullade vi fram i
Shi-shan-hos trånga dal, görande
sick
sacklinjer i flodbäddens grus för att
undvika större gråstenar och
kiselstenar.
Vi stego emellertid långsamt utför,
mot norr, och nästan omedelbart
vidtogo grässlätterna. Vissa stunder kunde
vi ha en fart af fyrtio till femtio km.
i timmen. Aldrig hade Mongoliet
befarits med en sådan hastighet. Denna färd
berusade oss och gjorde oss
hufvudyra, icke af den fysiska njutning
snabbheten framkallar, icke genom den fröjd
man erfar vid automobilens hastiga
flykt, och som utgör automobilvurmens
essens, men genom en djup, full,
outplånlig intellektuell tillfredsställelse,
genom den obeskrifliga njutning, som
kom af att vi befunno oss där.
Stundom kände vi oss gripna af en känsla
af häpnad, tankens klarhet
omtöcknades som i drömmen, oförklarliga
tvifvel drogo likt strömoln öfver vår
känsla af rummet, vi glömde, för att
plötsligt åter minnas, hvar vi befunno
oss, och vi kunde afbryta en lång
tystnad med att säga:
”Aro vi i Mongoliet ?”
”Ja visst?”
En gång vände Borghese sig till
mig och sade oväntadt:
”Jag misstänker att vi nu äro i
Gobiöknen. Men man skulle inte kunna
tro det.”
I detta ögonblick tänkte jag just
detsamma. Det fanns hos oss en
obeskrif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
