Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENOM ÖKNEN GOBI
sig, antagande en rektangulär form. Det
var en liten jordfärgad mur. Vi
färdades vidare trettio kilometer, och sågo
snart ett tak sticka upp öfver muren.
Telegrafstolpar stodo nära intill denna
torftiga byggnad, som var så mycket
lägre än de.
””Pong-Kiong! Pong-Kiong!”
utropade vi med samma tonfall, hvarmed
Columbi sjömän borde ha ropat sitt
ryktbara : ”Land, land!”
Tydligen hade vi afvikit minst 50
kilometer från vägen. Pong-Kiong
fanns inte på vår karta, och vi hade
instinktmässigt hittat dit.
”Pong-Kiong? Det där?” frågade
Hektor förvånad. ”Jag trodde
PongKk:ong var ett landskap.”
”"Visst inte! Det är en brunn. En
brunn och en telegrafstation. Ingenting
annat!’”
Men vi begärde inte något annat.
Om vi sett det underbaraste palats
i världen resa sig framför oss, kunde
vi inte ha erfarit en högre
tillfredsställelse.
Man väntade oss vid brunnen vid
Pong-Kiong. Den lille kinesiske
telegrafisten, som hade sig denna station
anförtrodd, kom oss till mötes utanför
sitt område och mottog oss med
otvetydiga tecken till belåtenhet.
Jag beklagar lifligt, att jag ej minnes
namnet på denne hjälte, som bor i
öknen för att möjliggöra för Västerlandet
och Österlandet att meddela sig med
hvarandra. Kalgan, som är den
närmaste staden, är beläget på omkring
300 kilometers afstånd. Urga på 800
kilometer. Hvad som än må hända
denne man, är det omöjligt för honom
att undfly. Det ändlösa i området gör
det till ett fängelse. För att uppnå den
147
öfriga mänskligheten måste han resa
oafbrutet under åtta dagar, från brunn
till brunn. Ingen kan bringa honom
hjälp. En fånges isolering i en
fästningscell är icke så fullständig och så
förfärlig; fången känner dock den
lefvande mänskligheten i sin närhet; det
når honom ekon från yttervärlden, vid
hvilka han kan fästa sina tankar. Det
mest fruktansvärda i öknen är just
tystnaden.
Visserligen har den lille kinesen i
Pong-Kiong tvenne skatter, som trösta
honom i ensligheten, en liten flicka och
telegrafapparaten. De utgöra
föremålen för den kärlek, som fyller hans
tillvaro. Den lilla tösen är hans dotter
och telegrafen är hans vän. Under
långa timmar fördjupar han sig i
afsändarnas och emottagarnas tick-tack,
och han lyssnar till röster från aflägsna
länder : Petersburg talar, London talar
och Tokio. Han öfverför det sagda:
nyheter gå genom honom, befallningar,
mystiska — diplomatiska meddelanden,
uttryck af lidelser. Då de betydelsefulla
meddelandena kontinenterna emellan
upphöra, drar telegrafisten fördel af,
att linjen är klar, och då börjas ett
mera anspråkslöst tankeutbyte. Det är
tjänstemännen i olika delar af öknen,
som hälsa på hvarandra, Berätta dagens
obetydliga tilldragelser, tala om sina
ledsamheter, sina förhoppningar.
Dylika samtal utgöra dessa enslingars
dagliga tidning.
Då solen gick upp på morgonen den
19 juni, fann den oss redan på väg.
Luften var sval och de första
solstrålarna tycktes utan värme. De ströko
utmed marken och automobilen
kastade en mycket lång och besynnerligt
formad skugga, som oscillerade öfver
grästufvorna eller darrade på sanden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
