Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENOM ÖKNEN GOBI
ken, att de blefvo osynliga genast som
de höllo sig stilla. Man skulle kunnat
tagit dem för ytterligt små bitar ur
marken, som oväntadt fingo lif, för att
här och där fly undan automobilens
hjul.
Timmarna följde på hvarandra i en
dödande enformighet. Hettan blef
brännande allt efter som dagen skred.
Luften var orörlig och vi inandades
med välbehag den uppfriskande fläkt,
som vagnens snabbhet åstadkom kring
våra ansikten. Vi kommo direkt från
morgonens friskhet in i en tropisk
temperatur, utan någon förmedlande
öfvergång. Vi iakttogo ett egendomligt
fenomen : fast solen brände, var det ännu
kallt i skuggan. Vi kände oss ungefär
som den, som värmer sig framför en
brasa på vintern och känner brasan
bränna ansiktet under det han fryser
om ryggen, som är vänd från brasan.
Himlen var tillintetgörande klar. Så
genomskinlig var luften, att vi bedrogo
oss på afståndet; vi sågo allting
närmare än det var. Horisonten tycktes
alltjämt vara på endast några kilometers
afstånd, och vi färdades timtal, innan
vi nådde några vissa ojämnheter, som
vi tydligt urskilt på långt håll från den
yttersta randen af de små kullarna.
Denna förfärande genomskinlighet
berodde på den fullständiga frånvaron
af vattenånga. Luftens torrhet
förorsakade oss lidanden, som ökades för
hvarje minut. Vår hud var torr som
vid feber, och sålunda saknade vi
äfven förmågan att genom transpiration
skydda oss mot den alltför stora hettan.
Vi kände därför solen bränna ansikte
och händer så skarpt, att det föreföll
oss, som om vi befunnit oss i
brännpunkten af en oändligt stor lins. Dagen
förut hade vi för öfrigt gjort samma
149
iakttagelse, och det var just på vägen
till Pong-Kiong, som jämförelsen med
en lins kom för oss såsom den bästa
liknelsen; men vi trodde icke då, att i den
verkliga ökenlinsen hettan skulle ökas
med så många grader. Vi förstodo nu
mycket väl, hvarför karavaner icke
färdades på dagen. Men vi kunde icke
och ville icke stanna. Vår enda lindring
låg i hastigheten.
Den mest plågsamma delen af
öknen är knappa sextio kilometer lång.
Karavanerna försöka att genomtåga den
på en enda marsch. De fylla sina
lädersäckar och fat med vatten vid de sista
källorna och starta vid stjärnornas ljus.
Deras väg utmärkes af hvitnade ben.
Ben af kameler, mulåsnor, oxar och
hästar påträffas visserligen öfverallt,
där karavaner ha sin väg, men i
öknen är detta spår af förödelse nästan
oafbrutet. Ofta öfverraskar
hvirfvelvinden de resande, isolerar dem i de
ogenomträngliga sandhvirflarna, tvingar
dem att stanna, och så dödar den. Här
falla alla gamla, trötta eller utslitna
djur. Detta är dödsfasans trakt.
Vid middagstiden började vi åter se
litet gräs i botten på vissa sänkningar,
där någon liten fuktighet tydligen hade
blifvit kvar. Snart därefter
öfverraskades vi af att se några hvita fåglar flyga
fram öfver oss, och det dröjde ej länge,
förr än vi upptäckte en liten damm i
en stor urholkning i marken. Några
vadare promenerade helt högtidligt på
dess kant. Vi stannade för att
upphämta vatten, som Hektor gick och tog
upp med hinken. Vattnet var
fullkomligt odrickbart, illaluktande, gulaktigt
och litet salt; vi använde det för motorn,
som icke har någon gom. Men detta
vatten visade oss genom sin närvaro,
att vi redan hunnit utom den absoluta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
