Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAÅR TIDRAKNING
Epoken för dygnets början är
under olika tider och hos olika folk
växlande. Från solens uppgång
räknade fordom babylonier, perser, syrer,
hinduer och, enligt Lepsius uppgift,
äfven egypter. Sammalunda göra ännu
i dag många orientaliska folk liksom
den grekiska arkipelagens bebyggare.
Äfven Närnbergs borgare hade
fordomtima samma sed. Från
solnedgången däremot räkna judar, turkar
och araber. Detta bruk följde i
antiken atenarna cch de flesta andra
grekiska stammar, äfven gallerna —
enligt Ceesars berättelse —,
germanerna och «<åtskilliga nordiska folk«.
De sistnämnda (bland dem
norrmännen) räknade därför ock dygnen efter
nätternas, ej efter dagarnas tal.” Så
vittnar ingen mindre än Tacitus.
Romarne själfva började liksom vi
dygnet vid midnatt, likaså kineserna
sedan uräldsta tider. Umbrierna
räknade från middag till middag, ett bruk
som astronomerna efter Ptolemäi
föredöme af praktiska skäl accepterat.
De flesta europeiska folk uppdela
dygnet i tjugufyra lika långa timmar,
och hvarje timme i sextio minuter.
De gamla arabiska astrologerna delade
dygnet direkt i sextio s. k.
dagsminuter. En dylik sexagesimaldelning af
dagen förekommer ännu hos
hinduerna (en indisk ghakita — 24 af våra
minuter). Vid beräkningen af sin
påskhögtid uppdela judarna timmarna,
som de ha gemensamma med oss, i
1080 helakim eller s. k. <judiska
minuter<, af hvilka 18 således bilda
en vanlig minut.
På astronomiska ur är urtaflan
delad i tjugufyra timmar och timvisaren
beskrifver därför ett hvarf per dygn.
I det borgerliga lifvet räknar man ju
167
vanligtvis tolf timmar på förmiddagen
och lika många på eftermiddagen, och
de Dborgerliga uren rätta sig därefter.
Redan romarnas solur voro indelta
efter denna princip, medan under
medeltiden tjugufyra-delningen var
ensamt bruklig, åtminstone i
occidenten. På Sicilien äro sådana klockor
än i dag vanliga. I Italien finnas för
öfrigt ännu många spår af ett
ålderdomligt tidräkningssätt, som Göthe
beskrifver i ett från Verona dateradt
bref. Det gammalitalienska uret slog
nämligen 2X12 timmar om dygnet,
men begynte räkningen vid eller
rättare strax efter solens nedgång. I
december och januari börja de
därför sitt dygn omkr. kl. 5 e. m. enligt
vår räkning, under juni och juli
däremot kl. 9 på aftonen. Middag och
midnatt inträffa till följd häraf
påtagligen vid ständigt olika tider.
Fördelen af detta egendomliga räknesätt
ligger däri, att en blick på klockan
genast säger en, hur många timmar
af dagen ännu återstå till verksamt
arbete, hvilket t. o. m. förmådde en
matematisk auktoritet af Lalande’s
rang att taga det i försvar. Å andra
sidan blir man tvungen att först se
efter i almanackan för att veta, när
middagen bör spisas!
Antikens folk voro förbluffande
eniga i fråga om dygnets indelning.
Babylonier, egypter, greker, romare,
hvilkas tidräkning i andra punkter
voro så vidt olika, delade alla dag
och natt hvardera i tolf timmar — en
urgammal sed således af österländskt
ursprung. Här är det dock i första
hand fråga om den naturliga dagen
och natten, som endast undantagsvis
(vid dagjämningarna) äro lika långa.
Ty dagens längd växlar ej blott för
? Det svenska språket ensamt delar med det grekiska och persiska förmånen utt i ordet dygn
äga en benämning för dagens och nattens sammanfattning (»nyktemeron»).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
