Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
N
h
S..*?
SEDELBOKEN
ar ERNST LUNDQUIST.
ackre Serafino, tiggaren med
å » träbenet på piazza Trinitaå
AN dei Monti, som alla
Romturister känna till, hade ej skuffats in
i sitt yrke genom en olyckshändelse;
han var född med endast ett ben. Då
han var ett stycke på väg till denna
världen, lofvade hans fattiga mor den
undergörande madonnan i S. Agostino,
som är specialist på alla
graviditetshistorier, att om det blef en gosse, en
maschio, skulle hon till tack offra henne
ett vaxljus. Én son kan ju alltid lättare
försörja både sig själf och sin mor än
en flicka, som man bara har besvär och
kostnad af. Men då Serafino hälsade
dagens ljus med ett triumferande skrik,
var han ju inte allenast en maschio,
utan också — o höjd af lycka! — en
povero monco, en krympling, hvars
framtid alltså var betryggad, och det
utan sjukdom, utan operation, utan
smärtor, utan naturlig eller afsiktlig
olyckshändelse — och då gaf hon
madonnan i glädjen icke allenast det
utlofvade vaxljuset utan också ett
silfverhjärta för fyra lire.
Serafino växte upp till en reslig
och vacker karl med ett svall af
korpsvarta lockar och ett par ögon, hvilkas
strålande agat hade en ojämförlig makt
att locka soldi ur damernas
portmon
näer. Han hade ett leende i rödt och
hvitt, som var omotståndligt. Ty han
hade från början ställt sig under den
glada fattigdomens banér; att jämra sig
och se tragisk ut låg ej för hans
temperament, lika litet som den vanliga
formeln : ”Jag dör af hunger” passade
till hans goda hull och röda kinder.
Hvarför skall man göra sitt yrke
tråkigare än det behöfs? Ordspråket har
så rätt : Gud älskar skrattarne, och den
som skrattar drar spikarna ur
likkistan.
Därför kände han sig aldrig riktigt
på sin plats i lifvet, då han under de
första tjugufem åren af sin bana hörde
till de ambulerande tiggarna, d. v. s.
dem, som dyka upp öfverallt i Italien,
där det är en pilgrimsfest, en marknad,
en statyaftäckning, en kapplöpning eller
annat tillfälle att håfva in slantar i
massa. Det tråkade ut honom att sitta
utmed landsvägarna bland = tjogtals
blinda, armlösa, näslösa, fingerlösa,
alla mer eller mindre snuskiga, och
stämma in i tjutet : ”La caritå, signore!
La madonna l’accompagni!” Det
tröttade honom att den ena dagen vara
ett par mil ute i den romerska
campagnan på Divino-Amorefesten, den
andra dagen i Grottaferrata eller Rocca
di Papa, den tredje kanske ända uppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
