Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
i Siena. Hans ideal var ett lugnt och
bekvämt lif i solen om vintern och i
skuggan om sommaren och efter slutadt
inbringande dagsarbete ett rikligt mål
mat och en half liter hvitt Frascati.
Ty Serafino var visserligen oerhördt
penningsniken af naturen och blef det
med åren allt mer och mer, men i
främsta rummet var han en läckergom.
Och det där kringflackande lifvet var
icke lämpligt för den, som höll på
bestämda måltidstimmar och rätternas
kvalitet. Han afskydde att i en hast
stoppa i sig ett bröd eller en klyfta
polenta att muta magen med och sedan
skumpa i väg till bangården med tungan
ur halsen, för att inte komma för sent
till tåget.
Han hade några svaga funderingar
på att öfverge vagabondlifvet, hur
lönande det än var, och söka sig någon
treflig och lukrativ kyrktrappa i Rom.
Han var ju född romano di Roma, och
en sådan anser ju egentligen hvarje dag
förspilld, som han tillbringar utanför
den eviga stadens murar. Men så
gjorde ödet slut på hans tvekan. Hans
onkel på mödernet hade monopol på
att lyfta upp skinnmadrassen framför
dörren till en liten kyrka S. Stanislao
vid via delle Botteghe Oscure, och då
gubben kände döden nalkas,
testamenterade han, genom muntlig
öfverenskommelse med kyrkans prästerskap,
denna syssla till sin nevö. Serafino
skulle hellre ha tagit pengarna, som
onkeln samlat under sitt långa lif, men
dem skulle hans kyrka ärfva mot att
en del användes till mässor för hans
odödliga själ, så att den ej skulle
behöfva stanna alltför länge i skärselden.
Serafino var i början glad öfver sin
skinnmadrass, sådant får man ju sällan
för intet i denna snöda värld, och skönt
ERNST LUNDQUIST
var det att slippa ambulera; men han
fann snart, att den där Stanislao var
ett strunthelgon, hvars mesta publik
utgjordes af några fattiga polacker;
dessutom låg kyrkan åt norr, vid en smal
gata, där det aldrig kom en solstråle,
och där det drog alldeles fördömdt.
Nej, om man kunde ha råd att köpa
sig en plats på S. Agostinos höga,
soliga trappa, rakt åt söder, och få
tjäna barnbördsmadonnan, som ju
redan en gång visat sig gynnsamt stämd
mot honom! Men den gamle blinde
Lazzaro, som innehaft denna feta syssla
sedan urminnes tider, begärde två tusen
lire för den.
Då vintern kom med sin kyla, blef
det outhärdligt i via delle Botteghe
Oscure. Han hade den turen att träffa
på en döfstum, som öfvertog
skinnmadrassen för femtio lire. Så mycket
pengar hade Serafino aldrig ägt i sitt
lif; han lade in dem i en sedelbok, som
han hittat på gatan — tom, gudnås —
och det var ju en ganska vacker
grundplåt till den förmögenhet han nu hade
föresatt sig att samla.
Under de långa tråkiga timmarna
vid S. Stanislaos dörr hade han gjort
upp en präktig plan. Genom att glänta
på madrassen och lyssna till hvad
kyrkans präster talade om sinsemellan
hade han kommit underfund med
åtskilligt, som kunde bli honom till nytta.
Bland annat hade de sagt, att priorn i
S. Maria della Concezione vid piazza
dei Cappucini hade till stående vana
att i biktstolen som villkor för aflösning
ålägga den biktande damen den
penitensen att i en veckas tid hvarje gång
hon lämnade sitt hem ge fem eller tre
eller två lire, allt efter syndens
beskaffenhet, till förste tiggare hon mötte.
Dcen stackars enfaldige priorn hade inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
