Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEDELBOKEN
fantasi nog att variera med penitensen,
och kyrkoherden, som berättade detta,
skrattade rätt godt åt honom.
Detta var den solida grundvalen för
Serafinos nya lifsplan. Han sålde sin
plats vid första tillfälle, som erbjöd
sig, och blef sedan till en början en
ytterst — flitig besökare i
kapucinerkyrkan.
Han hade snart listat ut, att det var
på fredagseftermiddagarna som priorn
biktade. Och alltid var det fina
signoror i siden och med plymhattar,
nästan aldrig kvinnor af folket.
Redan den första fredagen tlyckades
hans plan öfver all förväntan. Han
slog sig i språk med den biktande
damens kusk, som väntade med ekipaget
utanför kyrkan, och hur de pratade hit
och dit, fick Serafino reda på damens
adress. Det var ett fint palazzo vid via
Cavour, och ett litet stycke från dess
port stod han på post redan klockan
nio följande morgon. Han fick vänta
till elfvatiden, men då kom signoran
utsvassande, så att sidenet frasade om
henne, och Serafino gick henne raskt
till mötes med framsträckt hatt och ett
gladt : ” Buona passeggiata, signorina !
Damen stannade, tog upp sin portmonnä
och gaf honom tio lire. Serafino tog
emot dem med väl spelad öfverraskning
och med de öfliga välsignelserna, men
då signoran frasat bort, drog han på
smilbandet. Det måtte inte ha varit
småsynder hon biktat i
kapucinerkyrkan! Stackars den äkta mannen ...
Hvarje morgon, så länge veckan
räckte, passade Serafino på utanför den
stora synderskans port; andra gången
såg hon förvånad ut, den tredje till och
med litet förskräckt, men Serafinos
glada min förrådde ingenting, och han
fick sin tia.
203
Nästa fredag hade han sämre tur;
signoran, han följde efter, var bara en
tvåliredam, och under alla de år han
sedan fortsatte med denna industri
hände det ytterst sällan, att penitensen
var så högt tilltagen som första gången ;
ibland gick den till och med ner till
femtio centesimi, men det vanliga var
två lire, och det var ju en präktig
dagspenning. Han bar sig alltid så listigt
åt, att ingen anade något, hvarken de
andra tiggarna på kapucinerkyrkans
trappa eller herrskapskuskarna eller
portvakterna, som han mången gång
måste skickligt pumpa, för att få veta
de resp. damernas utgångstider.
Sedelboken tjocknade ganska fort.
Nu hade han till på köpet hittat på
ett sätt att få sig en präktig bostad
alldeles gratis. Efter den stora
byggnadskraschen på åttiotalet hade flera
påbörjade herrskapshus blifvit stående
som halffärdiga ruiner, särskildt
utanför porta Salaria. Där fanns ett hus
som bara kommit upp en våning och
stod där utan tak och dörrar och
gapade så hemskt med sina tomma
fönsterhålor. Men på nedra botten fanns
ett rum, som af någon orsak varit
bebodt i några månader, och där var
alltså golf inlagdt och fönster insatta;
rutorna voro visserligen inslagna af
okynniga pojkar, men det stod alltid
att hjälpa. Serafino gick till Banca
d’Italia, som rådde om ruinen, fick tala
med en hög herre där och lade sina ord
så väl, att han, då han gick därifrån,
hade löfte att få bo hyresfritt i det stora,
präktiga rummet mor att hålla uppsikt
öfver huset och se till, att där inte
anställdes alltför stor förödelse af
lösdrifvare och pack, som klättrade in genom
de tomma fönstergapen om kvällarna
och tillbragte natten där. Serafino tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
