Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
genast bostaden i besittning, lät sätta ett
duktigt lås för sin dörr, köpte sig en
säng, en halmstol, ett par madrasser, ett
spritkök och litet kökskärl, och sedan
gick han åstad och gifte sig.
» Fästmö hade han haft alltsedan
Stanislaotiden. Bredvid kyrkan låg en
trattoria, en riktigt treflig, med
servering i trädgården, där till och med
resande inglesi ibland höllo till godo, och
på den trattorian fanns en diskerska,
som hette Domenica och som han blifvit
bekant med tack vare det nära
grannskapet. Han hade haft ett barn med
henne, ett dödfödt barn, som så när
hade kostat sin mor lifvet, och efter
den persen hade jordegumman sagt, att
Domenica aldrig mer kunde få något
barn. Det var egentligen därför som
Serafino gifte sig med henne. Och så
var hon ju en anspråkslös beskedlig
stackare, blixt kär i honom, litet
gammal förstås, framåt fyrtiotalet, då han
bara var trettio, men hon hade genom
att ge noga akt i trattorians kök fått
rätt bra hum om att laga mat, och från
bergsbyn, där hon kom ifrån, hade hon
med sig en kista hemväfda, outslitliga
-kläder, så att hon skulle nog inte bli
honom en dyr hustru. De blefvo gifta
ordentligt på Capitolium och äfven i
kyrkan, ty Serafino var en
ordnings
människa och gjorde allting
fullstän
digt; och så flyttade de in i sin
kammare utanför porta Salaria, där
Serafino satt nytt glas i det ena fönstret
och klistrat tjockt hvitt papper öfver
det andras Dbristfälligheter, så att nu
hade man det riktigt varmt och godt
där inne. Serafino tog sängen i
besittning, och Domenica hade sin sofplats
på en madrass i ett hörn. Han var
nästan alltid snäll och vänlig mot henne,
han hade ju så godt lynne, den
välsig
ERNST LUNDQUIST
nade människan, och att han aldrig gaf
henne några pengar till mat eller kläder,
det var ju öfverenskommet, så att det
visste hon förut. Hon hade ju hela
dagen på sig till att gå ut i campagnan
och plocka cikoria och maskrosblad och
andra goda örter, som hon sedan
kokade soppa på åt sig med litet salt,
och bröd hade hon fått lof af Serafino
att köpa för hvar dag, så att det räckte
till litet åt henne också. Ja, han var
en rar människa, Serafino, en snällare
man kunde hon aldrig ha fått.
I början hade han tagit henne med
sig ut för att tigga, men hon hade alls
intet handlag, hon med sina dumma
fördomar mot tiggeri — tänk, det var rent
af hennes afsky att räcka ut handen
mot en förbigående, det hade aldrig
brukats uppe i hennes hemstad, sade
hon. Dessutom upptäckte han snart,
att hon hade il malocchio, onda ögon.
Så snart hon var med honom, då
han var ute och arbetade i sitt yrke,
fick han ingenting; det hände då till och
med, att de fräcka utlänningarna
kastade onda ord till honom. Han lät
henne därför vara hemma. Och för att
riktigt trygga sig mot hennes
olycksbringande ögon, lade han alldeles bort
att kalla henne vid namn, och för hvar
gång han kom hem till henne, grep han
sig hårdt om det högra låret; det medlet
är ofelbart.
Serafino begaf sig alltså om
morgnarna ensam till den öppna platsen
framför Trinitå dei Monti; ty den hade
blifvit hans bästa arbetsplats näst
kapucinerkyrkan. Där uppe hade han sol
eller skugga, allt efter behof, om våren
badade han i rosendoft från nunnornas
trädgård, och hela Rom hade han under
sig. Det blef aldrig enformigt att se på.
Folkströmmen till och från Pincio drog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
