Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEDELBOKEN
tätt förbi honom, och slantarna
duggade ganska tätt tack vare hans
omotståndliga leende och hans trefliga sätt
att behandla ”kunderna”. Han fyrade
på med sina granna svarta ögon, log
med hela ansiktet, så att de hvita
tänderna blixtrade, och önskade
herrskapet en angenäm promenad. Det
inbragte mera i hatten än alla jeremiader,
som folk inte tycka om att höra.
Vid halftolftiden blef det ödsligt på
piazzan, då hade nästan alla
promenerande aflägsnat sig från Pincio för att
gå hem och äta frukost. Då var det
också för Serafino dags att frukostera.
Han tog upp sitt färska hvita bröd,
som Domenida köpt åt honom på
morgonen, skar itu det på höjden och
stoppade in det sofvel han hade fört med
sig i ett papper, en stor skifva
Bolognametvurst eller helst ett lager med
hönslefver, och sedan lät han sig väl smaka.
God mat var dyr, men sedelboken växte
ju rätt bra ändå, man fick inte klaga.
— Och så kom det roligaste arbetet på
hela dagen.
Ty mellan tolf och tu är Pincio
nästan tomt, och de, som komma dit
då, medan hela Rom frukosterar, ha
vanligen något tvetydigt ärende. Det
är älskande par som mötas, fruar som
komma störtande för att smyga en biljett
till sin älskare eller herrar, som gå
rundt därinne på gångarna och snegla
betydelsefullt på de få damer, som dröjt
sig kvar, Serafino hade småningom lärt
sig känna igen den publiken. Till den
och den officeren hviskade han: ”Hon
kom för fem minuter sedan,” eller
”Hon är inte kommen än "; till den och
den damen: ”Han är där, men inte
ensam,” och sedan dessa i den
taktfullaste och försiktigaste ton uttalade
ord i början lönats med vreda blickar,
205
visade de sig snart ha förmåga att
locka fram slantar och det inte bara
koppar och nickel. Mångfaldiga gånger
hade han tjänstgjort som
brefframlämnare, och han begick aldrig något
misstag eller någon ovarsamhet, han
komprometterade ingen, och till sist hade
han skaffat sig en ganska talrik och
väl betalande kundkrets, isynnerhet
bland de halfgamla engelskorna.
Var det eftermiddagsmusik på
Pincio, stannade han kvar på sin plats
ända till Avemaria, ty det lönade sig
alltid, men annars hände det, att han
linkade i väg hemåt litet tidigare för
att ta sig en lur före middagen. Den
hade hon, människan, alltid i ordning
åt honom på bestämd tid. Hon
hade verkligen en ovanlig talang att
få mackaronerna lagom kokta, och
då hon satte fram det väldiga rykande
fatet för honom och lät den friskt
doftande rödbruna tomatsåsen ringla sig
utför det hvita berget, gaf han henne
en gillande blick, som nästan kom den
gamla tokan att få hjärtklappning, och
blef det något kvar på fatet, sedan han
var riktigt mätt, hände det att han
ädelmodigt sköt det till henne och sade:
”Se där, du skall väl ha litet godt, du
också, ” och då blef hon ofelbart rörd
nästan till tårar.
Till och efter maten drack han
alltid, trots den romerska regeln, att man
endast skall dricka vatten på mackaroni,
en half liter gyllene Frascativin af en
särskild förträflig sort, som hon,
människan, köpte åt honom i en bestämd
bod långt nere i staden. Men vinet
fick hon aldrig smaka, det stod sig att
gömma.
Då Serafino blef äldre och lockarna
grånade, märkte han, att hans
omotståndliga leende började bli litet mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
