Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEDELBOKEN
”Ja
"Då jag begrafs, vill jag ha många
kapucinermunkar med vaxljus framför
likvagnen. Det kostar = visserligen
pengar, men jag vill inte komma i
jorden som en hund. Jag spenderar femtio
lire. Du vet, hvar pengarna finns.”
”Ja
”TJaså, du vet det?” Han försökte
sätta sig upp och se på henne.
”Ja, i sedelboken under
plattan. ”
Han föll tillbaka och började åter
andas flämtande, men det var kanske
af vrede.
”"Då jag är död, får du ta tio lire
ur sedelboken för din egen räkning,
men inte mer ... hör du, inte mer!”
”"Nej, inte mer, ” upprepade hon
ödmjukt och slött.
”Och inte en soldo af mina pengar
får du ge till dina släktingar, det
traspacket. Jag vet nog, att allt hvad jag
knogat ihop skulle gå till dem, rubb
och stubb, om du finge hållas, men det
skall inte ske. Jag förbjuder dig. Och
du har ju alltid varit en lydig hustru,
Domenica. Jag skulle inte få ro i min
graf, om jag visste, att du ödslade bort
mina pengar på dina släktingar. För
att jag skall vara säker, måste du, när
jag är lagd i kistan, ta plånboken som
den är och lägga den på mitt bröst
innanför skjortan och låta den följa
med mig i grafven. Där vet jag att den
är säker.”
Domenica kunde inte svara ett ord.
Hon satt där bara och stirrade på
honom. Var det möjligt, att han inte
yrade nu?
”Svär mig, att du lägger
sedelboken på mitt bröst innanför skjortan
och låter den följa med mig i grafven.
Svär mig det vid ditt lif t”
golf
209
Han tystnade och såg mot dörren.
Det var enögde Beppino, som kom för
att höra om den sjuke.
"Jag kan stanna hos honom en
stund, sade han. ”Om ni har något
ärende ut i staden, så passa på nu,
medan jag är här och håller honom
sällskap. ”
Hon ville inte lämna sin man, men
så kom hon ihåg, att hon var väntad i
ett af sina hjälphus ett stycke uppåt
gatan. Hon skyndade sig dit så fort
hon kunde och var endast borta i några
minuter. Då hon kom tillbaka, mötte
hon Beppino i dörren. Han bar
Moretto på armen, klädd i sin galadräkt,
den röda klänningen och halmhatten
med rosor i.
”Jag bad honom att få hunden för
gammal vänskaps skull, ” sade
Beppino, ”ni kan ju inte ha någon nytta
af honom. Jag går och säger till
begrafningsbrödraskapet; han har visst
inte långt kvar.’”
Då Domenica kom in, låg Serafino
och plockade på täcket. Han svarade
icke, då hon talade till honom, och
mötte henne med en så underligt tom
blick.
”Serafino, skall du gå ifrån mig
och lämna mig ensam?’”
Men det var, som om han inte
hörde henne. Då gjorde hon ett sista
försök.
”Du talade om dina pengar,
Serafino ... om sedelboken ...
sedelboken. ”
Men han låg bara och plockade.
Endast oartikulerade läten kommo öfver
hans läppar under hela den långa dagen
och den ännu längre natten. I
gryningen dog han.
Då hon förstod, att det var slut,
lade hon honom till rätta, satte ett par
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
