Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
stjäla dem från den döde, som de
egentligen tillhörde.
Hon såg sig slött omkring i
rummet. Om fyra dagar skulle hon lämna
det. Hvart skulle hon sedan ta vägen ?
Ersilia skulle kanske ge henne en vrå,
där hon kunde få sofva. Men födan?
Arbeta orkade hon inte längre. Och
tigga — tigga, som alltid varit hennes
fasa och skräck? Hon såg sig själf stå
vid bröstvärnet framför Trinitå dei
Monti och sträcka ut handen mot de
förbigående ...
Det skymde på i rummet, och ännu
visste hon ingenting. Hon var tung i
hufvudet af mycket tänkande, och hon
lät det sjunka mot de korslagda
armarna. Ett stort mörker omslöt henne,
och i det mörkret stod hennes Serafino
ung och svartlockig som då hon såg
honom första gången, med röda läppar
och strålande ögon, och hon hörde hans
röst, och den lät så glad och vänlig som
då han var vid riktigt godt lynne, och
han sade högt, tätt framför henne:
”Du har ju alltid varit en lydig
hustru, Domenica ...”
Hon förstod, att hon sofvit och
drömt. Hon trefvade sig till dörren och
gick ut. Gaslyktorna brunno på
gatorna, det var kallt och hon såg ej till
en människa; det var visst sent. Hon
ERNST LUNDQUIST
måste skynda sig för att finna Ersilia
vaken, ty till henne skulle hon nu gå.
Hon gick med raska steg och kände sig
så ovanligt stark. Då hon kom i backen
midtför kapucinerklostret, såg hon att
det brann en eld på stenläggningen inne
i den smala via dei Cappucini. Hon
vek om hörnet och närmade sig den
lilla brasan, som bestod af sopor, halm
och affall. Renhållningskarlen, som
gjort upp den, stod i en port och
pratade med en kvinna.
Utan att betänka sig drog Domenica
hastigt fram sedelboken, tog
penningbunten och kastade den i elden, som
var nära att slockna. Den flammade
till med en blå och gul låga, och så var
det gjordt. ;
”Hvad är det ni bränner upp?”
frågade karlen, som vändt sig om vid
det hastiga skenet.
”En gammal tom sedelbok,”
svarade Domenica och kastade den efter i
den rykande asksörjan.
Sedan vände hon om och fortsatte
raskt sin väg. Hon gick så lätt, som om
hon haft vingar. —
Dagen därpå stod hon med en tom
bleckflaska på armen i den långa kö
af fattiga, som väntade på
sopputdelningen i kapucinerklostret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
