Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
— först porträttet och så lilla Viran
Ström med sin sällskapsdam.
”Men jag vill allt fundera
ordentligt först, ” sade Joakim ovilligt.
ANDRA KAPITLET.
Det var alldeles tyst i parken.
Grenarna af de gamla lindarna i alléen,
hvilken från stora landsvägen drog en
rak, ståtlig väg upp till Sjöberga
hufvudtrappa, hängde slokande och tyngda
af de väldiga snömassorna. Det började
skymma, och i salongen och
köksafdelningen hade man redan tändt ljus.
Men matsalsfönstren lågo i djupt
mörker, bildande tre svarta fläckar i den
mörkgråa väggen. Baron Patrik
betraktade dem med tillfredsställelse, där
han gick alléen uppför med skidorna
öfver axeln. Var det ännu inte tändt
i matsalen, så var det ingen brådska.
Klockan fem skulle middagen gå af
stapeln, och när han gick ut, hade han
glömt sin klocka. Inte för att han i
själ och hjärta frågade efter, om han
kom för sent eller inte, ty gästerna
voro possessionaten Broström <och
direktör Altberger med fru och dotter,
men det var aldrig roligt att komma in
med andan i halsen. Det kunde passa
för bryggaren Altberger, som alltid såg
ut, som om han nyss stått på hufvudet i
ett ölfat. Men för baron Patrik Sjöfelt
passade mera det mondäna lugnet, en
smula kyligt och framför allt utan
brådska. Var det inte katten, hvad alla
uppkomlingar jämt hade förtvifladt
brådtom.
Baronen gick hvisslande uppför
trappan till entréen. Han slängde
skidorna och stafvarna ifrån sig på den
lilla stenterrassen framför slottsporten
227
och stampade af sig snön. Sedan gick
han in i förstugan eller hallen, som den
numera kallades, och tryckte på den
elektriska klockan. Han ringde med
kraft, och Charles, betjäntpojken,
uppenbarade sig nästan ögonblickligen
från dörren till höger. Han hade på sig
en livrérock med blanka knappar, och
baron Patrik såg på honom, kritiskt.
”Kors, hvad du är uppsträckt, ”
sade han. ’Skall det bli så fint?’”
Pojken såg generad ut, ty baronen
hade det där uttrycket i sin röst, som
man aldrig förstod sig på riktigt.
”Friherrinnan har sagt till, att både
jag och Jakobsson ska servera.’”
Baronen hvisslade för sig själf.
Han gick fram till den stora
glimmerkaminen, som värmde upp hallen och
trappuppgången, drog af sig vantarna
och höll den ena handen nära kaminen.
"’Jag tror nästan, det smäller till
och blir kallt. Men tag nu och stufva
undan skidorna, så de inte ligga i
vägen.”
”När bryggarlasset kommer,’” höll
han på att tillägga. Men han gjorde det
inte, ty det hade ännu aldrig händt, att
Patrik Sjöfelt glömt skillnaden mellan
en betjänt och en baron, inte ens när
han skämtade.
”Och säg åt Jakobsson att komma
upp och raka mig,” fortsatte han i
stället, medan han steg uppför trappan.
”Takobsson är inte hemma. Han
har farit till stationen efter fröken.’”’
Baronen stannade i trappan och
vände sig om.
”Fröken? Hvilken fröken ?”
”Nya sällskapsfröken.’”
”"Det var då också —”
Baronen sade ingenting mera, men
han tänkte i stället. Kunde inte
människan stått ut med att gå den lilla biten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
