Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
lät seriös i spökfrågan. Patrik tog mera
fågel från fatet, som Jakobsson bjöd.
Ått gammalt förståndigt folk kunde vara
till den grad antikt inredda i hufvudet.
Men farmor som de flesta människor
med fria religiösa åsikter trodde på
skrock lika fullt och fast, som gamla
Fina nere i köket var öfvertygad om
den eviga pinan. För resten var det
inte dumt med vare sig religion eller
skrock. För folk behöfde rättesnören
lika väl som galoscher. Och osynliga
rättesnören voro naturligtvis
ändamålsenligare än synliga, för de synliga
kunde man undvika.
Det skulle för resten inte skada, om
ett eller annat spöke ändtligen kom
fram af sig själft, som farmor sade.
Ty luften här på Sjöberga var
egentligen så pass laddad med spiritistiska
råämnen, att det kunde behöfvas en
liten kristallisation. I köket satt Fina
och spådde, tills korten voro så pass
flottiga, att de dugde till buljong, och
hvarje månad läskade farmor sin
hed
niska själ med ett nummer af en
publikation, som <:helt enkelt hette
""Hinsides’”. Och dessutom svor ju
hela socknen på, att när mamma blef
sjuk och dog för åtta år sedan, var det,
för att hon hade sett ett spöke i östra
flygeln.
Patrik betraktade sin far, som
fortfarande talade med fru Altberger. Det
var naturligtvis för den historiens skull,
som han förbjudit Lilly att gå i trappan.
Det var ju där, mamma hade sett
spöket. Och det hade naturligtvis pappa
rätt i. Ett spöke af god familj angick
verkligen inte direktören för Västberga
pilsnerbryggeri.
Man sade inte mycket under slutet
af middagen, om det nu kom sig af
233
spöket, eller af att Charles tappade en
syltgurka i knä på fru Altberger. Men
Lilly tyckte, det var skönt att få resa
sig upp. Det var verkligen bra
odrägliga människor. Det tjänade allt
någonting till att göra en timmes toalett och
sträfva ihop håret till en grekisk frisyr
för att få höra talas om gubben
Broströms resa till Palestina och sedan få
förargelse af pappa. Om hon kunde
fatta, hvarför pappa blifvit ond. Han
tyckte aldrig om, när spöket kom på tal,
men det var väl, för att folk alltid sagt,
att det bådade olycka. Men om han
också tyckte, det var otrefligt, behöfde
han väl inte gräla på sin egen dotter
för det och till på köpet vid bordet.
För resten fanns förstås inte det där
spöket. Det var förstås Fina, som hade
hittat på det för åtta år sedan, när
mamma blef sjuk. Men Fina såg alltid
så mycket konstbesynnerligt. Hade hon
inte spått i kaffesump i går, att Patrik
skulle bli förlofvad snart. Jo, det skulle
man allt se.
Hon tittade på Patrik, som satt och
pratade med Dora Altberger i en af de
båda djupa, utbyggda fönstersmygarna,
och så skrattade hon för sig själf,
medan hon tog en af de små, kinesiska
kaffekopparna från brickan. Lika väl
kunde man tro, att gubben Broström
skulle gå och förlofva sig. Patrik, som
alltid såg så förarglig ut, när han
pratade med ett fruntimmer. Titta bara
nu, så han satt där med halfslutna ögon
och rökte. Han såg verkligen
öfverlägsen ut. Men så var då också Dora
Altberger en bland de minst kvicka,
man kunde få tag i. Och hur
försmädlig Patrik än kunde vara, så nog hade
han ganska godt hufvud. Han påminde
egentligen om den där häradshöfdingen
i Afundens Offer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
