Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"UTATAVLAFLICKOR”
skickligt härmad Peraelegans. Så
många välkoafferade hufvuden och
välchausserade små fötter. De äro alla
likt granna fjärilar krupna ur sina
puppor. Ty likt grå puppor hänga de små
husen bakom dem på backgatorna.
Men de gamla kvinnorna, som sitta
tillsammans och prata och skvallra på
trösklarna, äro skrumpna och bruna
likt torra löf och pasa väl dit.
Så som levantinskan kan prata, så
mäktar ingen annan kvinna mäta sig
med henne. Så många snabba,
olikartade ord, som kunna bytas öfver rakt
ingenting. Det flödar och porlar af
fraser och vändningar, som en hellensk
erekinna aldrig kunde finna upp. Och
den rika inbillningen och sydländska
fantasin göra, att det alltid är en smula
lockande lögn med.
Söndagen — då är Tatavla tomt.
Borta är all dess ungdom, spridd öfver
Pera och Bosphorens småstäder, dit
de breda, tunga hjulbåtarna föra dem.
Likt platta pråmar ligga de i långa rader
invid Galatabrons ena sida och kränga
mot hvarandra och gnida mot de grofva
pålar, som stå nedhuggna i vattnet till
brons skydd. Söndagen äro alla båtar
tyngda ned intill vattenytan. Ty fastän
fredagen är den muhammedanska
hvilodagen, fira äfven alla turkar söndagen.
Akterut sitta de turkiska kvinnorna
med uppfällda slöjor bakom harem3’
segelduksgardiner. Men Tatavlas alla
glada flickor stiga snattrand2? på
högklackade skor förbi de nedfällda
haremsgardinerna uppför
vindeltrappan, som leder till öfre däck. De
turkiska kvirinorna se halft afundsjukt,
halft föraktfullt genom sina små titthål
upp mot de kristna kvinnornas glädtiga,
ljusa tillvaro bland europeiska hattar
och turkiska, röda fezer.
! Kvinnornas afdelving kallas alltid harvem.
257
Fotica och Penelope äro där bland
de andra Tatavlaflickorna. — De
svar
” taste ögonen, den smalaste midjan, den
grannaste hatten, de högseta klackarna
— det är Fotica. Det ljusaste håret, den
skyggaste blicken, den enklaste
dräkten — det är Penelope.
Foticas bror är där med dem. Så
länge ännu möjlighet till giftermål
finnes, hålla Tatavlaflickorna strängt på
anständighetens yttre lagar och göra
aldrig utfärder annat än under skydd
af en äldre broder eller syster. Tätt
bredvid Fotica sitter en herre, så
utsökt elegant, som endast ett bodbiträde
i Pera kan vara det, från
promenadkäppensa oäkta silfverkrycka intill
lackckons modernt fyrkantiga spets. Alla
veta, att han är en friare till den
svartögda knapphålssömmerskan. Men det
dröjer och dröjer med den bindande
:förklaringen. Ty hemgiften är ej stor
nog och det värsta af allt, taket på huset
hotar att falla in. Det vet hela Tatavla.
Afsides uppe på däcket sitter en
flock ungturkar. En af dem b’ickar
ofta förstulet bort mot Tatavlaflickorna.
Den blonda lilla, som satt så tyst
för sig själf och skådade ut öfver det
blå vattnet, med henne var det snart
slut. Sågo de då ej, hur trött hon var?
Henne skulle han velat taga i sina
armar strax och bära bort som ett litet
sjukt barn. Han ville henne intet ondt.
Hennes fjärrskådande, lugna blick
släckte all oren glöd och gjorde det
svalt och stilla omkring henne. Hos
honom skulle hon få det godt, blifva
glad och frisk igen. De kristna, de
hetsade sina vackraste flickor till döds.
De måste arbeta sin ungdom och
skönhet i kvaf blott för att blifva gifta.
Bland hans folk tog den högsta
Pascha, den fattigaste soldat, den
tarf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
