Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNGARNE FRÅN ÖSTERLANDET
gammal man, för hvilken intet hopp
mera är.”
Och Balthazar, ynglingen, sade:
”En bitter försakelses stenväg lägger du
för mig att gå. Si, jag är ännu så ung
— som oplockade blommor stå lifvets
oguldna löften väntande i min lefnads
marker.”
Men konung Melchior pekade än
en gång dit bort, där den stora stjärnan
stod på bergen : ” Rolöshet blir hvilan
och torr hvar blomma, ännu före den
brutits af handen, för den, som en gång
sett sin stjärna och svikit henne.’”’
Och då han vände sig om och
började stiga ned af tornet följde honom
de andra med sänkta hufvud och
ödmjukt tigande läppar.
Med hastande steg gingo de genom
palatsets gårdar. Med slutna ögon
sofvo stenbilderna i väggarnas marmor.
Med fällda lansar stodo
höfdingahjältarne blundande på sina fienders
hufvud i frisernas mejslade segertåg eller
framför lejonhanarnas uppspärrade
käftar i väggfältens kakel. Natthimlens
ljus darrade som silfverhvit dagg i
golfvens slipade stenplattor och
mångfärgade mosaik.
Och konung Caspar — ty det var
i hans stad, som de tre konungarne
denna gång församlat sig — kände åter
sitt inre beklämmas vid åsynen af allt,
hvad han måste vända sig ifrån. Ty
hans hjärta, fastän åldrigt, hängde
ännu fast vid sådant, som är skönt i
lifvet af människors verk. Marmor
och kostlig stenart och blank metall
voro honom kära, och bakom sina
gemaks rosengarnsspunna förlåter hade
han ädla skatter samlade af oförgänglig
fägring, eviggjord af de formande
händers möda, som dana och lefvandegöra
i sitt skapandes kärlek. Och det syntes
271
honom svårt och bittert att lämna allt
detta. Liksom var det en förbrytelse
han gjorde, bröt han med sina svaga
fingrar ett guldbleck, i hvilket liljor
och rosor voro hamrade, ur en
dörrposts sidoträ och fördolde det under
sin mantels veck.
Men när de vände den yttre porten
och stego ut på trappan där framför,
var den stora stjärnan redan gömd
bakom stadens mur. Och de ilade
hasteliga genom staden och ut i
markerna. Och då de kommo ut i
markerna sågo de stjärnan åter, hängande
som fallen från himmelen, stor och
underfull i sin glans, i en förtorkad
tamarisks grenar. Och de vordo
ganska glade.
Hela natten vandrade de öfver
högslätterna. Och si, stjärnan gick
framför dem och visade dem vägen. Dä
det vardt dag och sol upprann, voro
de ännu på vandring. Nästa natt sågo
de stjärnan åter, och de följde dess ljus.
Och det begaf sig, att i den natten
nådde de Melchiors kungarike och
vandrade förbi hans stad. Och utanför
dess västra port stod vid vägen, i en
lund af fikonträd, en hydda af flätadt
ris och bestruken af kalk. Då vinkade
Melchior åt de båda andra att töfva
och sade: ”Förunnen mig dock detta!
En jungfru bland mitt folks döttrar,
en som varit mig kär och ganska
täckelig, har sin hydda i denna
fikonträdslund. Då mitt sinne varit bedröfvadt
och mörkt och mina gemålers famntäg
mig tomhet och fåfänglighet, har jag
fordom låtit kalla henne. Hon har
smekt mina händer och kysst mitt hår
och gifvit mig kärliga namn. Hon har
delat mörka nätters ensamhet med mig
och kämpat med mig tunga timmars
kamp. Förunnen mig dock detta att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
