Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
timmerman, satt i sömn lutad mot dess
fot. Och den stora stjärnans sken föll
flödande genom stallets söndriga
halmtak och brann i en lysande ring kring
barnets hufvud, att det var, som
strålade det själft likt en ung konungs med
diadem och ädla stenar eller likt ett
gudabarns, det där låtit sig föda till att
älska och lida bland människorna i
världen, och så starkt var skenet däraf,
att ljuset i den fattiga hornlampa, som
hängde i en af takets sparrar, och från
glödfatet, som var tändt mot den bittra
nattfrosten, förbleknade till små röda
och mattlysånde punkter.
Och de vise konungarne från det
fjärran Österlandet gingo fram till den
unga kvinnan och hennes barn och
böjde sina trötta och darrande knän
och kysste barnets fötter och talade:
”Si, en stjärna sågo vi i det fjärran
Österlandet, och hon vandrade, och
hon har gått framför oss, och hon har
ledt våra steg, att vi kommo hit. Du
fattiga och späda barn i detta stall för
oxar och åsnor, vi veta icke, hvem du
är, eller hvad vår irrings stig till dig
betyder, men öfver ditt hufvud har
vårt väsens stjärna stannat, och det är
oss nog, och vi vilja intet spörja mera.
Ty ingen människa kan göra mer, än
CARL R. AF UGGLAS
att allt intill döden vara sitt väsens
stjärna trogen.’”
Och de kysste ännu en gång barnets
föfter. Och bland glödfatets kol kastade
Melchior och Baldthazar sin rökelse
och sin myrra, som buro minnena af
det bakom dem, såsom till ett offer,
och genast fylldes den låga hyddan af
tung och kostlig virak. Och konung
Caspar lade i barnets händer den
gyllene klenod, han burit under sin
mantel, och barnet lekte med dess liljor
och rosor.
Och de vände om och trädde ut,
men den stora stjärnan sågo de icke
mer, liksom var den nederrunnen eller
försmulten i den bräckande dagens
gryning. Månen sjönk allt hvitare bakom
kullarne, men på gräsmarkerna rundt
omkring sofvo herdarna bland sina
hvilande fårahjordar och troget
vaktande hundar. Arlafåglarnas yrväckta
kvitter var ännu tyst, och stor och hög
frid hägnade de långa och slingrande
vägarna ut i världen.
Och de tre konungarne togo
hvarandras händer och uppsökte ett
härbärge i staden, och de slumrade stilla
in sida vid sida. Men i den natten
skedde barmhärtighet med dem, och
Gud tog deras trötta själar ifrån dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>