Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA BLAD UR FÄKTKONSTENS HISTORIA.
ar STEN DRAKENBERG.
Svad som rör fäktning och
fäktkonst anses af mången i våra
dagar blott äga ett
»museivärde», föga värdt någon
uppmärksamhet, men det har ej alltid varit så.
Hvarje förändring och förbättring
härutinnan följdes nämligen fordom
med samma, om ej allmännare intresse,
än som numera kommer
gevärstekniken och eldtaktiken till del. Det torde
sålunda lika litet sakna sitt intresse
att blicka tillbaka och följa den
historiska utvecklingen af fäktkonsten, som
något annat, numera kanske mera
beaktadt område af mänskligt arbete, ty,
säga hvad man säga vill, så har dock
i svunna tider striden med blanka
vapen spelat en viktig roll och, allt
efter sin utveckling, tryckt en viss prägel
på hela tidehvarfs kulturella lif och —
för att äfven fästa oss vid det militära
— utgjort en länk i den
utvecklingskedja, som från de råaste stridsformer
fört oss fram till hvad vi mena med
det moderna krigföringssättet.
Fäktkonsten, tagen i mera vidsträckt
bemärkelse, har urgamla anor; den är,
snart sagdt, lika gammal som
mänskligheten.
Den kan bland "antikens folkslag
spåras hos kineser, indier, egyptier,
perser, kaldéer, assyrier, men något
system för de olika — för öfrigt
mycket primitiva — vapnens bruk torde
vara svårt att uppkonstruera, utan allt
tyder på att de, som härvid inom sin
stam tjänstgjorde såsom föregångsmän,
endast utfunderat vissa hemligheter och
»knep», för att anfalla eller
oskadliggöra sin motståndare.
Hos indierna, där till en början
prästerna utöfvade äfven detta kall,
säges dock deras vetande i denna konst
hafva sammanförts i en af deras heliga
böcker.
Sedan vapen af metall aflöst
stenvapnen och sablar, svärd, yxor och
dolkar kommit i bruk, antog emellertid
fäktningen något bestämdare former,
men det är först i och med grekernas
s. k. hoplomachie, som det varit
möjligt att erhålla några klara begrepp om
striden man mot man.
Från femte seklet finnes ännu kvar
namn på skickliga mästare inom denna
konst och från fjärde seklet omnämner
Platon, att epheberna (d. v. s.
ynglingarna i Athén) erhöllo undervisning, att
iklädda hjälm, sköld och harnesk, strida
med lans och svärd, såväl en mot en som
ock i trupp, bestående af ända till 10
man och att härvid regler voro
uppställda, hvarigenom man skilde en god
och en dålig krigare, äfvensom hvilka
hugg, som man måste hafva utdelat
eller emottagit, för att blifva förklarad
såsom segrare eller besegrad.
Innan ännu vekligheten fått så
mycket insteg samlades äfven de fria
romerska ynglingarna på Marsfältet
för att öfvas i vapnens bruk, men snart
blef detta soldaternas eller
gladiatorer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
