Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄGRA BLAD UR FAKTKONSTENS HISTORIA
eller mindre
gentlemannamässiga
tillhyggen, såsom
slagor.
Den : egentliga
fäktkonstens början
sammanfaller
emellertid med krutets
användning till
eldvapen.
Om denna första period känner man
dock ytterst litet.
Fäktlitteratur finnes ej, men af
gamla krönikor framgår, att fäktning
man och man emellan städse varit ett
kärt tidsfördrif, passande för det
våldsamma kynne, som betecknade denna
tid, liksom äfven ett ständigt tillgripet
medel, för att afgöra enskilda gräl och
tvister. Bland gamla träsnitt från denna
tid finner man ofta afbildningar af en
slags pyrrhisk svärdsdans, som
brukades vid festliga tillfällen och ej sällan
öfvergick till allmän mélée eller
slagsmål, såsom man lätt kan föreställa
Sig. !
Som föregångsmän härvid tjänstgjorde
några individer kallade svärddansare,
gillebröder, taskspelare eller, i England,
där vi till en början kunna följa
utvecklingen, »swordsmen», hvilka voro
mycket eftersökta som läromästare för
hvar och en, som ej ville riskera att
utan vidare blifva plundrad, hvilket
ofta nog blef deras lott, hvilka ej själfva
förstodo konsten att försvara sig. Den
allmänna ordningens upprätthållande
låg nämligen då ännu i sin linda.
Egendomlig måtte dock i sanning
den undervisning varit, som dessa
gillebröder lämnade, ty de kryddade de
mera allmänt antagna formerna med
allsköns »knep» efter eget recept och
föraktade ingalunda att använda sin
” skicklighet till åtskilligt ofog, som ej
tålde dagens ljus. Också var deras
277
Bild 2.
sociala anseende ej stort och folk med
själfaktning skydde att öppet visa, att
de hade något med dem att göra.
Särskildt voro London-fäktmästarna
europeiskt ryktbara, för att gärna ställa
sin arm till förfogande, då det gällde
att skaffa någon misshaglig individ ur
vägen. Murarna kring fäktsalarna i
Blackfriars skulle nog kunna förtälja
om många hemska dåd, som utförts i
all tysthet och i skydd för
ordningsmaktens spårhundar. <Detta kunde
dock ej länge få fortgå ostraffadt och
vi se öfverallt -förbud utfärdas mot
deras våldsamma framfart. Så t. ex.
utgaf konung Edvard I af England
år 1276 ett edikt, hvilket i
öfversättning lyder: »Som det för liderliga
sällar blifvit en vana att lära sig fäkta
och de därigenom blifvit satta i stånd
att begå de gräsligaste brott, må för
framtiden ingen fäktskola i City hållas,
och enär flertalet brott blifvit begångna
af utlänningar, som från alla håll
oupphörligt tränga sig hit, må ingen man,
som ej är fri medborgare i City, där
hafva sin bostad.»
Öfverträdelser mot denna lag voro
ej sällsynta, men de brottslige som
ertappades straffades strängt.
Det är emellertid antagligt, att redan
under denna tid undantag gjordes för
personer, som kunde ställa antaglig
borgen för den goda arten af sin
undervisning och klientel, och med säkerhet
vet man, att konung Henrik VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
