Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290 HENRY v.
först, så är det en utsikt mindre till
att få arbete.
Nu öppnas dörren, och en ohängd
landets son tittar ut genom
glasdörren, kastar hufvudet bakåt med en
knyck, och ser på den första som
skall in ungefär som om det berodde
på honom att folk fick gå där och
söka arbete. Den arma karlen
klifver in med mössan i handen. En
amerikan går aldrig så. Jag sitter
nära glasdörren och kan se in i
kontoret. Där står en liten man med
halmhatt på hufvudet, en blå
kontorsrock och ganska enkel att skåda för
öfrigt. Men nu såg jag något, ett par
mörka grå, giftiga och stickande ögon,
under hattbrättet. Blicken gick från
skorna upp till kragen på offret
därinne, så kastade den lille mannen
hufvudet på sned och synar männen
bak, utan att säga ett ord. Därefter
pekar han på dörren, och den
gummituggande slyngeln öppar dörren igen.
Karlen lommar ut, snopen och
ömklig, och följes af trettio par ögon,
hvars blickar säga: åt h —te med den!
Nästa man in. Han är litet snyggare
klädd, men kus och undergifven, ty
nu har det gått en aning genom
mängden, att här är en, som inte går att
«bluffa«. Superintendenten gör
några frågor: <hvar arbetade ni sist,
hvarför slutade ni?«< o. s. v. Bäst är
att ha kommit riktigt långt bort ifrån,
Buffalo, Chicago eller så, men inte
från någon annan verkstad i sta’n, ty
då telefoneras det. Likaledes bör
man aldrig säga att man blifvic
«<aflagde, d. v. s. fått sluta på grund af
ogynnsamma konjunkturer, ty den
stolte amerikanen har fått för sig att
ingen duglig man behöfver gå utan
arbete inom denna makalösa
republiks gränser.
Alltså, man bör ungefär säga, att
KRAEMER
man arbetade i t. ex. Cincinnati, men
slutade och for hit för att se om det
fanns något finare arbete i den här
trakten utaf landet. Så skall det låta.
Den bluffen kan en välklädd karl
bestå sig med. Men det kunde inte
delinkventen på kontoret göra; trots
hjärtat for upp i halsgropen på honom
af hopp då den lille mannen talade
till honom, fick han gå ut igen utan
arbete.
Ja, så gick det för den och så
gick det för de flesta.
Ett par fingo dock en lapp eller
blefvo skickade ut i verkstaden för
att hos resp. basar blifva ytterligare
mönstrade. Här kom en gammal
man, säkert 45 år, mager och
utsliten. Han gick så ynkligt med hatten
mellan sina händer och såg bedjande
på mr Morfet. Men mr Morfet hade
på bråkdelen af en sekund med
blicken farit öfver den gamle, en gest åt
lymmeln vid dörren, och ut går den
stackars mannen, ännu sorgsnare än
han kom, och där går han väl än i
dag och söker arbete, om han har
kunnat hålla sig uppe i den fria
republiken i Väster. Så kommer min
tur. Jag ser litet annorlunda ut.
Paraply, galoscher, handskar — och
hatten på. Mr Morfet ser på mina
galoscher, mitt paraply och min rena
krage. Mr Morfet småler. «<How do
you do, young man, well, hvad kan
jag göra för er?« «Söker arbete,
sir.« Den skall man akta sig för,
tänker jag och värre blir det väl inte
än att man får gå. Men mr Morfet
är idel välvilja, och slyngeln i dörren
ger mig en intresserad blick, så att
käken stannar af på honom.
<Hvarifrån kommer ni, unge man?«< frågar
mr Morfet. «Från Newyork, sir, jag
for just hit för att se om det fanns
något arbete hos er, för jag har hört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
