Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
skymtade någon skugga förbi därinne
i rummen, men hon kunde inte urskilja
någonting tydligt, ty det hängde raka
gardiner framför fönstren.
Hon såg ut i mörkret. Där tvärs
öfver låg östra flygeln, hade
hushållerskan sagt. och spökrummet hade sitt
fönster rakt framför hennes eget.
Brukade inte sådana här gamla flygelhus
vara byggda precis symmetriskt? I så
fall såg väl spökrummet ut ungefär
som hennes eget, och då hade det väl
en dörr, som mynnade ut i
korridoren ?
Hon gick en liten stund af och an
på golfvet. Plötsligt gick hon fram till
det stora skåpet. Därinne hängde den
ljusgråa skinnmössan, hon haft på sig,
när hon kom. Hon satte den på sig,
och sedan hon med en noggrannhet,
som skulle förefallit Patrik misstänkt,
låst till byrån och stoppat nyckeln i
fickan, gick hon ut.
I den långa korridoren brann en
fotogenlampa med blänkskärm. Men
den lyste mycket illa, och den långa,
gråa gången såg ödslig och dunkel ut.
Hon gick framåt i samma riktning,
hvarifrån Fina och hon kommit, och
om några ögonblick hade hon uppnått
förstugan. Det ljöd buller nedifrån
första våningen, och ett starkt ljussken
trängde uppför den breda trappan från
hallen. I själfva förstugan brunno två
lampor, fastsatta i väggen med
mässingsarmar, men gången bortåt östra
flygeln förlorade sig i ett dunkel, som
längst bort öfvergick till mörker.
Hvilka fel Pilqvisten kunde ha,
mörkrädd var hon inte, ty hon
fortsatte öfver förstugan och gick vidare
i korridoren. Hon hörde inte ett
knäpp, endast sina egna steg. När det
blef så mörkt i gången, att hon inte
ULRIK UHLAND
såg, stack hon handen i kjolfickan.
Hon kom att tänka på den lilla
elektriska ficklampan, som hon alltid bar
på sig i Stockholm för att lysa sig i
trapporna med. Låg den kvar? Jo.
Hon trefvade fram den ur fickan och
tryckte på knappen. Ljusskenet blef så
starkt och plötsligt, att det bländade
henne. Men detta varade endast några
ögonblick. Hon gick ännu ett par steg.
Då svängde korridoren, och hon såg
en trappa till vänster om sig. Till
höger fortsatte korridoren, men blef
mycket smalare, nästan som en
källargång.
Hon stod stilla med klappande
hjärta. Kunde det vara här? Hon gick
långsamt uppför trappan. Det fjärde
trappsteget var sönder. En rad
planstenar var borta, och hon steg rakt
öfver trappsteget och gick ytterligare
fyra steg uppåt.
Ofvanför den lilla korta trappan låg
en dörr, men en högst besynnerlig
sådan. Den såg ut som dörren till ett
gemensamt kapell och var försedd med
två väldiga, fasonerade järnbeslag, som
räckte öfver hela dörrspegeln.
Dörrens färg var ett mellanting mellan
brunt och svart. Hon kände på den.
Troligen var den af järn, ty den var
så kall. Nå, men nyckelhålet? Hur
kunde man öppna en dörr, som
saknade nyckelhål?
Hon stod stilla i den lilla trappan
och lyste på dörren. Nej, det fanns
verkligen intet sätt att öppna den,
såvidt hon kunde se. Var det
spökrummet där inné, så var det en
särdeles passande dörr.
Plötsligt hoppade hon till, där hon
stod. Var det någon, som kom? Jo,
alldeles säkert. Det ljöd steg i
korridoren borta emot förstugan. Stegen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
