Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTANTINOPEL
par, är klädd i rödt. Man ser det
ej i mörkret, annat än när han
plötsligt ilar förbi en lykta. Han springer
från gata till gata och sår liksom ut
sitt hemska rop för att få det igen
hundradefaldti tjutande kör af alla
nattväktarna, som taga det upp och skrika
det ut likt lefvande ekon ur
Konstantinopels tusende kvarter.
I jättestadens alla stadsdelar,
utefter Bosphorens alla förstäder ila de
röda männen likt flygande flammor
och skrika i natten sitt hemska bud
«Janghen var!«
Och jag vet, hur det är när det
brinner.
Jag ser det ofta häruppifrån, hur
lågorna slå upp i någon kant af den
stora staden. Ty Konstantinopel är
eldsvådornas hemska stad. Det är
de små trähusens fel och
halmmattornas och de turkiska kvinnornas,
som somna med cigarretten i
handen, och de flyttbara mangalernas. ”
Och sedan de flesta husen
försäkrats, påstår man, att det brinner ännu
mer.
Men i natten, utefter en lång väg,
springa flämtande några halfnakna
män. I mörkret äro de lika hvita
skepnader och deras nakna fötter
göra intet ljud De bära en liten
spruta emellan sig. Den är inlagd
med pärlemor och målad och sirad
som en leksak. Men den spröda
vattenstråle, som kan stiga därur, har
nog ej kraft att kämpa mot eld.
«Allah! Allah!< Man hör deras
tjut hest ur fjärran. Den, som en
gång sett dem ila vrålande förbi sig,
kan nog ej glömma dem. Det är
män, unga och pgamla, barhufvade,
med håret fastklibbadt af svett.
Somliga dödsbleka af trötthet, andra
blåröda af ansträngning — alla halfnakna
325
med skynken och trasor fladdrande
omkring sig. När de äro försvunna,
är ännu deras vrålande skri kvar,
och i luften efter dem den fräna
lukten, som af vilda djur. —
Tulumbadsjih! ”? De höra till
Konstantinopels hemlighetsfulla, blixtlikt
uppdykande gestalter. De äro likt en
kvarlämnad skara af de vilda horder,
som i förgångna tider plundrade
staden. Nu ha de fått ett annat namn:
«Tulumbadsjih«. Men röfvarsinnet
är kvar. Man påstår, att de förstöra
och stjäla under eldsvådans förvirring
än mer, än de släcka elden.
Och hvar natt ila de röda och de
hvita männen genom det sofvande
Konstantinopel.
Tjudradt mellan två världsdelar
vaggar ett stort, tungt vidunder. Det
är aldrig stilla och aldrig tyst, ty det
lefver. Det klagar och gnisslar under
tusende, trampande fötter och
bultande hästhofvar. Det sliter i sina
spända järnkedjor, som om det ville
vräka all sin börda i sjön. Det
suckar och stönar i dess träkropps
fogningar. Och det trycker tyngande
ned pråmarna, som det hvilar öfver.
Detta vidunder är VWValidehbron,
såsom det kallas efter den stora
sultaninnemoskén, som är byggd på den
öppna platsen, dit bron för öfver från
en udde af Galatastranden.
Visserligen är Stambuls jord
Europas liksom Galatas Men det är detr
blott till namnet. Ty vi alla här i
Stambul bo i Asien. Vi känna det i
hela vår tillvaro, i alla våra tankar.
Och fastän Validehbron blott är en
tredjedels kilometer lång, är Europa
oss så fjärran. Alla den nya tidens
+ Flyttbar eldstad, som användes både som spis och kamin. — ”” Brandmanskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
