Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
ännu ett par ställen hvar den
dödsdömde gamle åter hade gäckats i sina
förhoppningar att finna några droppar
vatten, hvarmed han ännu en stund
skulle kunna trotsa döden.
"Tro ej den, som ropar på döden
som sin befriare! Du kan hålla tusen
mot ett att han ljuger.”
I en af dessa påbörjade gropar
fortsatte vi att krafsa ur sanden med våra
bleckmuggar (pannikins) — men det
var lögn! Den hårda skifferbottnen
var lika torr som sandlagret ofvanpå.
En stor pösig svulst nära roten
på ett träd, som infödingarna kalla
”atcho-urgo” — (Melaleuca = saligna),
öppnade vi med en handyxa och funno
en half liter vatten, hvilket dock var
så salt och bittert att vi ej förmådde
svälja detsamma.
Solen sjönk i väster — stor och
röd och rund — och tycktes hånle mot
oss innan hon försvann under
horisonten.
Vi kände oss nästan tacksamma
öfver att slippa detta stumma vittne till
vårt elände.
En liten stund senare tindrade
millioner stjärnor öfver fyra ryttare,
hvilka slött och likgiltigt läto hästarna
finna sin egen väg längs den torra,
sandiga flodbädden.
Jag vände mig i sadeln och såg
konstellationen ”Orion”. Framför oss
tindrade ” Skorpionen” och ”Ormen”’.
Den senare påminner snarare om
en likbent triangel — och till vänster :
om oss lyste Sydkorset; således var
kursen fortfarande mot väster.
Det dofva trampet af de oskodda
hästhofvarna var det enda ljud som
bröt tystnaden.
Jag erinrade mig klart huru många
vv
vs
ERIC HULTMAN
gånger — Xvid kapplöpningarna i
Georgetown en månad förut — jag
hade afböjt anbud att ”komma och
ta en drink”’.
Kunde jag väl ha varit klok då”?
undrade jag. Huru kunde en
människa vägra att dricka ett stort glas
kallt, skummande öl!
Hallå!! Hvad står på?
Hästarna tvärstanna och en svart
iguana, stor som en ung krokodil,
vaggar sin otympliga reptilkropp ur en
sandgrop och försvinner bakom ett
titräd.
Vi gå närmare för att betrakta ett
mörkt föremål i sanden.
Det är guldgräfvaren Charles
Seagreen från Karlskrona, som ändtligen
funnit hvad han sökt.
Hufvudet hänger öfver kanten på
gropen och de knutna händerna äro
nedpressade till handlederna i våt sand!
Hjälpen har dock kommit för sent.
Vi behöfva ej lörd Byrons skarpa
sinnen för att veta att mannen har varit
död i nära två dygn.
Några famnar därifrån fingo vi
rikligt med vatten för oss och hästarna,
hvilka på bankarna äfven funno
tillräckligt med styft gräs för att stilla
den värsta hungern.
I saknad af nödiga redskap för att
gräfva en graf, gjorde vi ett bål och
brände liket.
Så blef det åtminstone räddadt
undan iguanor och dingos.
I ett metertjockt gummiträd ristade
vi min landsmans namn och hemort,
samt dödsåret.
Sen drucko
bryggde te.
vi mera vatten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
