Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
”Fröken har kanske sett det i
någon bok. Det har skrifvits mycket
om Sjöberga, ska jag säga, långa rader.
Och på sommaren är det en massa
folk, som fotograferar af det. För kan
di ingenting annat, så nog kan di
fotografera. Det kan till och med Pålsons
Alma, och den, hon är annars inte
för slängd. Nå, hvad var det, jag skulle
säga? Jo, det har förstås ändrats om
då och då. Västra flygeln här är inte
alls som den var från början, och inte
själfva midtpartiet heller. Men den
östra är precis likadan som i forna
tider. Spökrummet lär ha varit någon
sorts fängelse från början. Och då är
det inte så rasande underligt, att det
inte är lugnt där. De höga herrarna
voro nog inga änglar förr i världen,
och baronerna Sjöfelt ha nog inte varit
så särdeles angelägna att lägga
fingrarna emellan. Vänta tills fröken får
s2 gamla baronen. Han har minsann
ögon ibland. Och det fattas inte på
baron Patrik heller.”
Fina gjorde en paus, dels för att
draga andan, dels för att tänka efter.
”Men se, baronens farbror,
kammarherren, det var en något till snäll
karl. Det är tjugusex år sedan han
dog. Och se, det underliga är, att det
var strax innan det hände, som det där
ljuset började synas. Han dog på en
tisdag, och på fredagen förut, jag
kommer ihåg det så väl som aldrig det —”
Fina slog ut med händerna— ”’så satt
jag uppe, för det var främmande. Vi
hade bal för unge baron Patrik,
kammarherrns son och kusin till den här
baronen. Han hade kommit hem från
Kina. Han var vid flottan och hade
varit ute ett helt år på en fregatt, som
hette — ja, det vete nu fåglarna. Vi
hade mycket att göra, och jag kunde
387
inte gå och lägga mig, förrän vi hade
fått undan det värsta i köket efter
supén. För det vet man väl, hur det
är. Klockan var så där vid tretiden.
Händelsevis kommer jag att titta ut
genom köksfönstret. Och hvad får jag
se? Jo, det lyser i spökrummet.”
Fina slog dramatiskt ut med
handen. Pilqvisten satt stilla. Hon såg
lika lugn ut som vanligt, men Fina såg
på hennes ögon, att hon var
intresserad och fortsatte uppmuntrad:
”Jag skall säga, att jag blef något
till perplex. Det där rummet hade
ingen människa varit i på många
herrans år, för det är egentligen närapå
platt omöjligt att komma dit. Den där
dörren i korridoren, det är ingen dörr.
Man kan komma in från kortväggen
utåt parken, men den dörren får ingen
människa upp. Det är ett sådant där
gammalt lås från hednatiden som är
som en härfva garn inuti, och nyckeln
den kom bort någon gång på
kammarherrns tid. Så ingen har väl varit
där på en trettio år. För resten är
det bara tomma väggarna. Jag har själf
varit där inne en gång. Nå, tänkte
jag, antingen är det någonting
öfvernaturligt, eller också är det någon
människa där. Men hvad skulle det vara
för en? Inte går man väl för nöjes
skull upp i ett rum där det spökar
klockan tre på natten efter en stor
bal.”
”Nej.” Fröken Ekström smålog
med simulerande spänning.
”TJaha, ljuset det brann ungefär en
timme, och sedan syntes inte ett dugg.
Det var för resten inte ett klart ljus,
utan ett ganska otydligt, så där som
på den tiden, man hade talgljus. Ja,
det minns inte fröken, fast det var
minsann andra bullar än elektriskt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
