Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PARIS
sina jättefönster mot storstadens
beslöjade rymd...
Portvaktarfrun sitter och stickar i
solskenet utanför sin port. I fönstret
till en liten restaurang strimma några
fiskar akvariets skymning med silfver
och guld. Carambolerna smälla torrt
från biljardernas gröna kläde... Inne
på gården kackla höns, och ofta står
tuppen ute på restaurangborden och
gal om morgonen.
Midt utanför en kuskkrog vid
själfva boulevard Montparnasse kan
du den dag i dag är se en tam skata
sola sig i intim vänskap med
grannslaktarens hund. Hon är symbolisk!
Denna idyll blir dock aldrig fadd
och harmlös. Studentbohémen och det
internationella konstproletariatet ge
något af äfventyr, kamp, ungdomlighet.
Här sväfvar hänryckningens eldslåga
öfver så många hufvuden. Här
förberedes så mycket nytt. Men man
glömmer ej heller det gamla. Det
ligger så mycket bakom allt. Nästan
hvarje restaurang t. ex. har sitt roliga
namn, sin litterära, konstnärliga eller
politiska karaktär, sina minnen och
specialiteter. Allt är genomträngdt och
förädladt af tradition. Stenarna äro
inte bara sten.
Ja detta Paris är så mänskligt.
Trafiken skräller inte tomt, brådskan är
inte själlös.
Stora städer kunna ha något
abstrakt vidunderligt, en viss rätvinklig
karghet ända ut i debauchen. Man
behöfver därför ej nödvändigt hata t. ex.
Berlin och Amerikas metropoler. Allt
talar där om väldig ansträngning och
har sin storhet fast ännu utan patina
och bouquet. Detta Paris är ej så,
det är mera färdigt, stilla och förnämt.
Här förnimmer man det i sig hvilande
409
lifvet. Ja, den har dock fått något
af medelålderns öfverblickande ro
staden, som förbränt Frankrike med
konst och revolutioner. Den kan se
tillbaka på så många vilda
ungdomsdåd. Nu är det icke mer världens
politiska framtid, som ligger här och
jäser. Men den är ändock så rik
och lefvande i sin luftiga och delikata
skönhet, med sina tusen hågkomster.
Och hvaraf kommer sig denna
mystiska förnimmelse af lätthet som gör
att äfven lasten här synes vacker? Är
det ej det ständiga ruset af en gammal
kulturs ädla vin? Är det ej att lefva
fullt, bara att taga mot allt? Detta
Paris har verkligen en smula rätt att
vara sig själf nog, det kan verkligen
kallas la Ville Lumiere.
Och denna skymning, som nu
sveper sin luftiga blånad kring
Luxembourgs höga kastanjemassiv, det är som
om den vore genomträngd af någon
hemlighetsfull lefvande materia,
hvilken rymdens isiga och förtärande
klarhet ej kan tränga igenom. Paris
anlete är alltid beslöjadt. Hvad är det i
denna violgrå dimma som gör alla
lointainer så vackra? Det är ej blott röken
från de tusen härdarna, utan äfven
upplösta organismer, glömskans damm
från gamla böcker och damm af
vittrande kyrkor. Där är brutna
fjärilsvingars stoft, torkadt smink och
förbrända hjärnors aska. Där finns allt
som täres af rost och mal, allt som
förlorar sin form, allt som dör. Men
man tänker ej därpå. Man välsignar
denna smekande mjuka väfnad af stoft
och ljus. Det är som om minnet och
drömmen sväfvade försonande genom
den ljufva och skimrande jordens kväll.
x x x
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
