Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
såg mycket bra ut, där hon satt.
Hennes blonda hår var ett haf af små,
glänsande vågor, och den blåa färgen
på morgonrocken verkade utmärkt me
hennes skära hy. Afibbiga, finhylta
”Fårdleder rörde sig med graciös
preci
sion.
Hon vände otåligt på bladen. ÅAtt
inte fröken Andersson kunde sluta upp
med den här dumma journalen. Det
stod ju aldrig en hygglig toalett i den.
Plötsligt hejdade hon sig, och det flög
en ljusning öfver hennes ansikte. Jo,
här var ändtligen en, som verkligen var
ganska skaplig.
Hon vek om journalen och började
tänka efter. Ljusblått och hvitt, jo, det
skulle förstås bli utmärkt. Men hon
skulle ju själf ha ljusblått, och då var
det ju fånigt med samma färg på Dora.
Nej, antingen fick Dora ta det skära
tyget, eller också fick hon själf ta den
nya svarta, hon haft på Sjöberga. Det
var då en uppoffring, förstås, men den
svarta var stilig, om den också inte
såg så ungdomligt ut, och Dora var
naturligtvis inte hälften så bra i skärt
som i blått. Nåja, den svarta då. Och
hvit chiffon på lifvet på det blåa åt
Dora. Det blef förstås förfärligt sött,
och Dora fick verkligen lof att vara
till sin fördel. Hon hade varit allt
annat på Sjöberga, men den där rutiga
var ful. Den skulle hon låta Augusta
få köpa.
Hon strök bekräftande med handen
öfver sidan i journalen och såg sedan i
reflexionsspegeln. Det var en gräslig
Dora, som aldrig kom. Hvar i all
världen höll hon hus? Och fröken
Andersson hade när som helst proffärdigt.
Hon frågade verkligen inte mycket
efter sina kläder, Dora. Fru Altberger
ULRIK UHLAND
såg nedåt den långa Storgatan, som var
belagd med tuktad sten, tack vare
hen
nes Fritz inflytande ickte” inte någon
annan af husets folk än kokerskan,
som just kom ut från specerihandeln.
Plötsligt spratt hon till. Det
knackade på dörren, som skilde kabinettet
från ett stort rum bredvid. Detta
brukade användas till litet af hvarje, men
mest till syateljé åt fröken Andersson.
Hon var så ofta anlitad, att hon nästan
räknades till husfolket.
”Stig in, snälla fröken.” Fru
Altbergers röst, som hunnit bli ganska
gäll under tjugu års husligt kommando,
var ljudligare än vanligt.
Fröken Anderssons lilla magra
skapelse uppenbarade sig i dörren. Hon
hade ett litet, rundt ansikte med platt
näsa och ett par ögon, som tycktes se
allt. Hon hade en svart sidenunderkjol
på armen.
”Är fröken Dora hemma?”
”Nej, visst inte,” svarade fru
Altberger med en liten suck. ”Och hon
skulle komma tillbaka direkt. Tåget
gick klockan elfva, och nu är hon tolf.
Om jag kunde förstå —
”Kanhända hon har gått ut och
gått, ” sade fröken Andersson i
försonande och blid ton. ”Ungdom, vet
man väl. Men jag kan i alla fall
ingenting göra, förrän hon kommer.
Direktörskans klänning är det inte värdt att
ta ihop med, förrän kjolen är
afprofvad. ”
Fröken Andersson gjorde en min
som för att stänga dörren, men fru
Altberger hejdade henne.
”Snälla fröken, kom hit och titta.
Jag har fått tag i en klänning här.’”
Hon tog den elektriska strängen, som
hängde ned i hörnet vid soffan, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
