Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466
att komma fram med, och hennes
intresse tilltog.
”Fröken kan lugnt tala med mig.
Jag vill bara Julie väl, och jag förstår
nog, att hon har det svårt.”
Fröken Anderssons små, lifliga ögon
fylldes af tårar.
"’Ja, det gör ingenting, att jag säger
det åt direktörskan, det förstår jag så
väl. Men om jag talar om det,
kanhända direktörskan inte törs ta Julie.
Fast jag tror inte det är någon sanning
i hela historien. Och Julie svär på, att
det inte är hon. Men hon fick i alla
fall inget betyg.”
”Hvarför i herrans namn då?”
Fru Altberger blef plötsligt
utomordentligt intresserad.
”Nej, för se — men det är ingen
sanning — de sade, att Julie tagit en
briljantring från friherrinnan.”
Fröken Andersson såg högst
olycklig ut, och hon talade i nästan hviskande
ton. Fru Altberger satt tyst ett
ögonblick.
"’Jo, det var just trefligt,”” utbrast
hon till sist. ”Men hur kunde det
komma sig till då ?”
"’Ja, hvem människa kan säga det?
Men det var på sista stora middagen,
när direktörens och grefvens på Bergå
och alla voro på Sjöberga.
Friherrinnan har i alla tider haft en liten
guldring, som det satt fyra diamanter på.
Det såg ut som en fyrväppling. Jag
undrar, om inte direktörskan har
observerat den.”
”’Jo då. Jaha, det var sant, och den
hade inte friherrinnan sist. Och det
tänkte jag verkligen på.” Fru
Altberger talade med allt mera stegradt
intresse. ”Nå?”
"’Jo, det var ju den ringen.”
Fröken Andersson började också att
kom
ULRIK UHLAND
ma i farten, hvilket framgick af, att
hon talade allt snabbare och ljudligare.
”’Se, det var så, att när friherrinnan
gick ner till middagen, hade hon glömt
ringen, och hon bad unge baronen gå
upp efter den. På toalettbordet skulle
den ligga. Men den låg inte där. Och
det var då inte tio minuter mellan det,
att friherrinnan hade gått ner, och
baron Patrik gick upp. När han kom
upp, så mötte han Julie i friherrinnans
rum, för hon hade gått in efter en bok,
som låg där. Men ringen, den var och
förblef borta. Alla tjänarna voro på
nedra botten. Flickorna voro i köket
hela den där tiden, det kunde Fina
svära på, och Jakobsson och
betjäntpojken voro i matsalen, det kunde
friherrinnan själf intyga. Då var det
förstås bara Julie, men hon säger, att
hon för sin del kan svära på, att hon
inte har tagit ringen. Och den fanns
inte bland hennes saker heller, för hon
bad själf, att de skulle undersökas.
Kan någon förklara, hvart ringen kunde
ha tagit vägen ?”
Fröken Andersson tystnade och såg
fullkomligt hjälplöst på fru Altberger.
”Nej, det var ju konstigt, ”” sade fru
Altberger medgifvande. ”Men det är
i alla fall orätt att anklaga, när man
inte är säker.”
”Ja, är det inte? Men det var
unge baron, som gjorde det. Han har
aldrig kunnat tåla Julie.”
”Nå, men ringen kunde ju ha
kommit undan ändå, tycker inte fröken
det? Det är väl inte så sagdt, att den
låg på toalettbordet. Friherrinnan är
ju gammal och har kanske inte så noga
reda på sig."”
Fru Altberger talade mycket
deltagande. Hon tyckte det kändes så
behagligt att ha sin egen mening,
af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
