Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARONERNA PÅ SJÖBERGA
vikande från en hel friherrlig familjs.
”Hon hade kanhända helt enkelt
tapnat den.”
”Nehej, det påstår hon alldeles
säkert. Hon brukade för resten aldrig
a af sig den där ringen. Men se,
aon skulle pudra händerna med en ny
sorts puder, och hon var rädd, att det
skulle kunna fastna på ringen. Hon
ir ju så kokett och märkvärdig, gamla
nänniskan.”
”Det var en svår historia i alla
fll.” Fru Altberger skakade på
hufvudet. ”Inte för att jag tror, att Julie
bar tagit ringen. Men det är värre, att
hon inget betyg har. Hvad skall jag
siga åt direktören? Han, som är så
noga med rekommendationer och
betvg.”” Hon såg på fröken Andersson,
som inte fann någonting att svara.
”Nåja, jag skall väl försöka ändå.
Men då får Julie verkligen visa sig
skötsam, ”” slöt hon med värdighet.
Fröken Andersson strålade af
förtjusning, när hon gick in i syrummet.
Herre gud, hvilken lycka att Julie hade
en plats igen. Nu hade Alma
Augustsson ingenting för alla de gånger, hon
försökt lägga näsan i blöt om, att det
hade varit något mankemang hos
Sjöfelts.. Och en sådan plats till.
Direktör Altberger, han tog minsann ingen,
som inte hade klara papper eller
utmärkta rekommendationer. Och att
Julie fick den här, det var säkert bara
det fru Altberger ville. Hon skulle
nog kunna halka öfver betyget så lätt
som aldrig det. Var det sant allt, hvad
folk sade om fru Altberger, så hade
hon nog lurat direktören ordentligare
än med det här lilla. Men det var då
för besynnerligt, att hon kunde visa
— sig så snäll och nedlåtande, hon, som
annars var så stram.
467
Fru Altberger satt kvar i soffan och
funderade. Jaså, det var därför, Julie
så hastigt och lustigt hade slutat på
Sjöberga. Jaha, att det var någonting,
det kunde hon just tro. Ånej, tagit
ringen, det hade hon förstås inte. Det
hade varit för mycket att riskera, och
Julie var inte dum. Hon var minsann
ganska fullklappad. Och hon begrep,
hvad man sade, utan att man prompt
behöfde skrifva det framför henne med
tydliga bokstäfver. Det var just en
sådan person, som hon, fru Josefina
Altberger, behöfde på sin Fritz” kontor,
en som kunde hålla ögonen på litet af
hvarje, och som dessutom för kontorets
behof kunde skrifva och räkna så
mycket som behöfdes. Och att den
personen stod i ett litet privat
tacksamhetsförhållande, det skadade inte. Det var
tvärtom utmärkt.
Fru Altberger blef vid ett alltmera
belåtet humör, men när Dora kom
uppför Storgatan klockan half ett,
beslöt hon i alla fall att säga henne ett
par ord. Var det ett hyggligt sätt att
försinka tiden så förfärligt för en
sömmerska, som tog en och sjuttiofem om
dagen ?
”Hvar har du varit?” frågade hon
strängt, när Doras gängliga gestalt kom
uppför trappan.
”I bryggeriet, ”” svarade Dora
obesväradt. ”Jag gick in till Bergman för
att få en femma. Det har kommit ut
en ny bok af Ellen Key, som jag fick
lof att köpa. Jag såg den i fönstret,
när jag gick förbi bokhandeln.”
”Af Ellen Key? Som jag har
förbjudit dig att läsa.” Fru Altberger var
uppbragt.
»
”Just det ja, lilla Josefin. Men jag
har verkligen tröttnat på Nordisk
Dam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
