Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONTURER.
ar ELSA LINDBERG-DOVLETTE.
M et var en gång en liten gosse,
som strax var född stor och
E gammal. Aldrig hade man
berättat sagor för honom. Ty man skall
ej ljuga för barn. Och sagor äro ju blott
det som aldrig händt. Strax från
början hade man talat till honom med stora
och tydliga ord, grammatikaliskt
ordnade, och alltid lugnt och klokt i
ordentliga satser. Ty barnet skall ju från
början lära sig ett rent språk — en
gammals öfvertänkta tal. — Joller är
ohygieniskt för tanken.
Han visste också tidigt allting. Han
”hittade inte på” och lekte ej som andra
barn. Han lärde sig att plocka sönder
och taga reda på allt i grunden och han
kunde redogöra för allt så noga och
grundligt, att lärdomen blef torr och
tung och mödosam att lyssna till.
Men så var det en annan liten gosse,
som ej alls var förståndig och
märkvärdig, utan bara ett barn, som frågade
och ”låtsade” och ”hittade på”,
alldeles som barn bruka.
Hans mor sjöng för honom, men
icke för att blifva af med honom och
oiizes sy (GOOSIe
få honom till att sofva, utan för att hans
ögon skulle vidgas och han skulle se
vidare än synkretsen var, och för att
tonerna skulle skänka honom fagra
drömmar.
Hans far gaf honom en träbit, lade
den i vatten och sade : ”Det är en båt.”
Och strax såg gossen alltsammans.
— Där var mast och röda purpursegel
och en köl, plöjande spetsig som en
fisks fena. Och skeppet seglade till
främmande land med dyrbar last af
äkta pärlor. Och där funnos sjöröfvare
och äfventyr på vägen.
I sin leklåda hade den lilla gossen
så mycket underbart. Fastän det syntes
grufligt tarfligt för en oinvigd. Det var
egentligen ej så mycket -att se, som det
var att berätta om — berätta — så att
man såg.
Ja, han kunde förtälja om en hel,
präktig silfverservis med höga kannor
och ciselerade tallrikar och stora fat,
tunga, så att den, som bar dem på axeln
måste gå mödosamt med krokiga knän.
Och dit hörde också konstrikt arbetade
skålar, kring hvilkas fot silfverhjortar
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
