Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
506
det präktiga stenhus, han byggt åt sig
och inredt efter alla möjliga
uppfinningars bekvämlighet. Han åkte så fort
med henne utefter en makadamiserad
väg, att hon ingenting kunde se. Han
förklarade maskineriet för henne hela
tiden, tills hon ingenting ville höra mer.
Och så kommo de fram. Där bestod
allt af hissar och automater och allt var
elektriskt. Och till slut vågade den
stackars flickan icke röra vid något af
fruktan, att det skulle flyga upp eller
ned och blifva till något helt annat än
hvad det först såg ut att vara. Och hon
tordes ej fråga om något, ty det ailra
minsta ord gaf anledning till långa,
långa afhandlingar. Till slut bad hon
att få gå till orangeriet. Men då fyllde
han upp det med så många latinska
namn, att det var, som om ej
blommorna själfva ens fingo rum där mer.
Och när hon bröt en fager blomma, tog
- han den ifrån henne och plockade
sönder den för att förklara, hvilken
ordning och familj den tillhörde.
Då bad hon,:’att han skulle lämna
henne ensam för att hon skulle få tänka
öfver alltsammans.
Och så gick hon bort från det stora
stenhuset vid den makadamiserade
vägen.
Utåt skogsstigen i ensamheten gick
han, hvilken en gång som barn byggt
slottet ” Himmelshög”. Och där stigen
var som smalast, träffade han henne,
som flytt från det stora stenhusets
rikedom.
De kunde ej komma förbi hvarann.
Och kanske var det bara därför han
vände om och följde efter henne. Just
vid skogsbrynet satte de sig ned och
som de ej hade någon riktig bänk att
sitta på, hvilade de på en kullfallen
fura. Den var mossbelupet mjuk. Men
ELSA LINDBERG-DOVLETTE
deras ryggstöd var en ung, rank björk,
som sänkte ett helt ljusgrönt flor af
tunna blad ned öfver dem. — Där de
sutto kunde de se ut öfver hafvet.
”Här ville jag bygga en stuga åt
min kära,” sade han och visade på
den yttersta klippan, där aldrig ett hus
någonsin kunde byggas.
"Berätta, hur det skulle vara, ”” bad
hon och slöt ögonen för att se bättre.
Och han berättade och diktade. Och
hon lyssnade, så att det blef till
verklighet för henne.
”Det skall ha brutet tak,”” sade han,
”som svalor skola tycka om att bo
under. Och det skall vara helt
ljusmåladt, så att det alltid står ljust att
minnas för dem, som komma från
storm och gråväder därutifrån hafs.
Hur mycket än stormen vräker, skall
det ej darra, ty det skall vara byggdt för
min kära. Hennes eget lilla rum skall
vara åt solsidan mot gröna skogen.
Men mitt skall vetta mot hafs, så att
jag kan se, hur min klippa bryter den
stoltaste vågen — — —"’
”Men inuti — inuti, ”” sade hon och
flyttade sig närmare. ”Berätta om
rummen!”
""Vi skola hafva en stor sal,”
fortsatte han. ”Långs väggarna skola gå
snidade bänkar. Bonader, som min
kära själf väft med mönster tagna från
sin trädgårds lysande solrosor och
granna tulpaner skola täcka de färska
stockarna. Och midt på golfvet skall stå
ett gammalt bord på tunga fötter och
det skall bära på gamla silfver- och
kopparsaker.
Och alla fönster här skola vara
målade och bestå af idel små blyinfattade
rutor, som då solen spelar därigenom
skola gifva hundrade olika
färgskiftningar åt golfvet liksom en matta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
