Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONTURER
Men min käras eget lilla rum skall
vara ljust och gladt, med blårandade
mattor och hvit möbel med blommigt
sidentyg. Och väggarnas tapeter skola
bära små gröna kransar med
himmelsblå band som alla slå samma lilla ögla
likt samma lilla slutrim i en
namnsdagsvers.
Och om fönstret, kring hvilket vilda
vinrankan klänger, skall hänga en tunn
gardin, väfd i rosengång. Och där skall
stå på sirligt snidade ben hennes egen
sekretär, i hvars små lönlådor alla mina
bref gömmas. Och på hennes sybord
skall stå en stor sykorg och längst ner
skall ligga den allra minsta lilla
barnskjorta, som ännu alls inte är färdig.
Men allra helst sitter min kära i
mitt rum uppe hos mig. Där brinner
alltid ljus om kvällen — en hög klart
lysande kopparlampa, som de, som
segla på hafvet fröjda sig åt, när de
se. Och fönstret är så stort. Hela ena
väggen nästan, bara ett fönster, så att
man är där liksom rätt ut i mörkret.
Med stjärnhimmeln ofvan sig och hafvet
under. Och ändock är man hemma i
rummets värme och ombonade trefnad
med en känsla af att man bara
behöfver vända sig om för att bindas af
lampans ljusring, inom hvilken de digra
507
bokskåpen vänta på dig med sina
skatter. ;
Framför det stora fönstret hafva vi
två hvar sin stora djupa stol, som står
på snidade lejonklor öfver björnfällen.
Men min käras stol står oftast tom.
— Ty hon sitter helst hos mig. Hon
har det bäst i min famn. Jag håller
hennes hand i min. Den är varm och
fast — en hvit hand, som kan hålla
kvar det den en gång ägt.
Den bär en ring — en präktig rubin,
som är slipad alldeles rund, och brukar
gifva en enda stor, djup stråle liksom
en härlig samlad värmande tanke.
Om halsen har hon en lång kedja
i kortsmidda länkar. Vid hvarannan
länk lyser en hvit diamant mot en blå
turkos — likt en kornblixt mot blå
himmel. Och min kära smyger sin lena
kind mot mirn. Och jag hör hennes
hjärta slå mot mitt — — —"”
Så talade och diktade han om stu- :
gan på yttersta klippan, som aldrig
skulle blifva byggd. Men hon, som flytt
bort från det rika, präktiga stenhuset,
öppnade mot honom sina ögon, stora
och djupa af allt det, han låtit henne se
och sade — — — ”Lycklig är hon,
som får vara din kära. Ty du härskar
i ett oändligt rike — — —"”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
