Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN FOTOGRAFIENS BARNDOM
af direkt solljus, och personer med
mörk hy eller stark rodnad måste
till och med bekväma sig till att
pudra in ansiktet. Belysningstiden
understeg sällan 15 minuter och man
kan då lätt tänka sig modellens
belägenhet; om också solstrålarna
vanligen icke fingo direkt träffa ansiktet,
utan ljuset spriddes medelst en tunn
hvit skärm ofvanför modellens
hufvud, måste värmen och den tvungna
ställningen vid så långvarigt
stillasittande dock ha känts ytterst
besvärande. Förutnämnde Draper sökte
i någon mån lindra <«<offrets«< kval, i
det han använde antingen blått glas
i taket eller där anbringade en större
glasskål, fylld med en blåaktig vätska
(kopparoxid-ammoniak-lösning).
Härigenom afstängdes, eller rättare
absorberades af lösningen, en stor del
värmestrålar, under det att de
fotokemiskt verksamma fortfarande
passerade obehindradt; värmen blef väl
sålunda något mindre kännbar, men
i fråga om belysningstiden vann man
ingen fördel.
Under skildrade förhållanden var
ju inte någon utveckling af den
fotografiska — porträtteringskonsten = att
vänta, det fordrades afsevärda
förbättringar i förfarandet, gående
framför allt ut på större ljuskänslighet
hos «<«plåtarna< och optiskt bättre
konstruerade objektiv i kameran.
Det blef de dåtida vetenskapsmännens
uppgift att söka i denna riktning föra
den nya epokgörande konsten framåt.
Så skedde ock. Knappa två år efter
-daguerreotypiens första framträdande
ställde sig saken redan helt
annorlunda: man använde då i praktiken
inte rena jodsilfverskikt utan
jodbrom-, resp. jodklorsilfverföreningar
såsom ljuskänsligt medium samt hade
utbytt de franska enkellinserna mot
513
särskildt för ändamålet konstruerade
porträttobjektiv af ungefär 16 gånger
större ljusstyrka än först nämnda.
Belysningstiden kunde till följd häraf
reduceras betydligt, till 15 å 30
sekunder under bästa ljusförhållanden.
En annan viktig förbättring bestod i
att ”förgyllas den med fixernatron
behandlade daguerreotypen, hvilket
skedde genom öfverhällning med en
lösning af guldklorid och fixernatron
i vatten och hvarigenom bilden
förlänades ej blott vackrare utseende
utan äfven större hållbarhet.
Allt efter som daguerreotypien
fullkomnades, gled den öfver från
vetenskapens in på industriens
område — den blef en välloflig
handtering, ett yrke. I alla land uppstodo
sålunda speciella porträttateljéer, ty
porträtteringen visade sig vara det
mest lönande fältet för den nya
konstgrenen.
Äfven till Sverige spreds ryktet
om daguerreotypien snart och väckte
här = naturligtvis stort uppseende.
«Kort tid efter dess offentliggörande,«
skrifver den kände artisten och
fotografen C. G. Carleman i Fotografisk
Tidskrift årgång 1891, <annonserade
den företagsamme Bonnier i
Aftonbladet angående anskaffandet af
kompletta daguerreotypattiraljer, och
blifvande amatörer anmälde sig snart.
Resultaten stannade förklarligt nog
inom privatområdet; dock möter oss
ett namn, som i någon mån kan
anses tillhöra offentligheten. En viss
Benzelstjerna tog nämligen en serie
Stockholmsvyer i : daguerreotypi,
hvilka därefter kalkerades och
utgåfvos i litografi. Ett af de tidigare
daguerreotypiporträtt i Sverige blef
äfven utfördt af samme man, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
