Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT HUS VID HAFVET
STEN MÅRTENS.
Hur kan ni tro, jag vill er något
ondt !
Pekar ut.
Men se, det är redan alldeles
mörkt. Jag måste allt gå nu. Vi ses
väl igen någon gång däruppe i
staden. Törs jag be er säga till er far
och mor, så att jag kan få tacka för
all vänlighet.
KERSTIN
ångestfullt.
Ni får inte gå i kväll. Vägen är
alldeles beorta i sanden... Och det
syns inga ljus från byn, skogen
skymmer ... Ni får inte gå!
STEN MÅRTENS
står rak och stel framför henne.
Jag måste!
Deras blickar mötas. Kerstin öppnar
läpparna som för att säga något. Men så viker hon
sakta undan och går att hämta de gamla.
STEN MÅRTENS
ger in i elden, mumlar.
Kan du fästa en låga med ring?
Kan du bo i ett öga? — — —
Stackars de små oroliga händerna!
De gamla komma. Håkan i Åsen är så hög,
att han måste böja gsig i dörren. Han är
alldeles hvithårig med stora buskiga ögonbryn och
örnnäsa. Det är något stelnadt och tungt i de
eljes vackra dragen. Det syns ej på hans ögon,
att han är blind, blott på de trefvaude hiänderna.
Hans hufvud skakar litet, när han går. Mor
Annika följer efter honom som en skugga.
STEN MÅRTENS
går fram och tar de gamlas händer.
Allt mitt tack för er stora
gästfrihet, nu måste jag gå!
HÅKAN I ÅSEN.
Hon blåser lika svårt än.
att vänta, tror jag.
STEN MÅRTENS.
» Jag måste allt gå nu.
HÅKAN I ÅSEN.
Guds frid då! En lustfärd blir det
väl inte.
Bättre
523
STEN MÅRTENS
till Mor Annika, som gått och hämtat han
kappa.
Tack! Tack för allt!
Till Kerstin.
Farväl nu ni också ... och tack för
de här dagarna! Vi ses väl någon gång
uppe i staden. Farväl.
KERSTIN
står orörlig vid dörren, glömmer dra undan sin -:
hand, sedan han släppt den.
Farväl ... farväl!
Sten Mårtens går. "När dörren öppnas sveper
draget in och stormen tar tjutande i. Han ryggar
tillbaka ett ögonblick, men tar så steget ut.
Dörren slår igen med en skrill.
Ingen går och låser. De tre kvarvarande
stå orörliga och liksom väntande på något. Så
går Håkan och sätter sig vid bordet. Mor
Annika flyttar om bränderna. Kerstin lyfter sina
händer, ser på dem, låter dem åter falla. Så
går hon fram till den dödas rum och lutar sig
mot dörrposten.
MOR ANNIKA
ser fortfarande på dottern.
Mor hans minns jag rätt väl. Hon
och svåger Sten, farbror din, de gick
allt och tänkte gifta sig. Bara han fick
"styrman” så. Men så blef han borta
i stället ... inte ett spår. Och hon fick
ta den hon inte ville och kom långt
bort härifrån ... Hvad...
Hon tvärtystnar och stirrar ängsligt på Håkan
som rest sig och förtviflad, famlande i sitt mörker,
går fram och åter i stugan. Ställer sig i hans
väg. Så hviskande efter en snabb sidoblick på
dottern.
Far, far, kommer det nu igen!
Tänk inte på det! Det är inte som
du tror. Tänk inte på det!
Leder den gamle fram till elden. Smyger
så åter till dottern. Barnsligt bönfallande.
Kerstin, lilla barn, sjung något för
far, bara litet, litet! Han har det så
svårt i kväll.
KERSTIN.
Inte kan jag sjunga, mor, inte kan
jag!
MOR ANNIKA.
Bara aldrig så litet...
skull.
för fars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
