Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524
KERSTIN
sjunger lågt och darrande och med slutna ögon.
Där bodde en bonde vid sjöastrand —
ungt är mitt lif —
och tvenne döttrar hade han.
Våller mig den tunga ..
MOR ANNIKA.
Nej inte den, lilla barnet, inte den!
Sjung om Krystallen den fina eller
Jungfrun som gick åt killan.
KERSTIN.
Den som vore död! Syster, syster!
HÅKAN I ÅSEN
ropar i ångest.
Bibeln, mor, läs i bibeln!
Mor Annikas blickar irra skrämda mellan
Håkan och Kerstin. Så skyndar hon ut efter
boken.
Då rullar plötsligt dånet af ett nödskott in
mot fönstret.
HÅKAN I ÅSEN
reser sig blixtsnabbt. Vacklar ett ögonblick fram
och åter och stirrar, som om hans döda ögon fått
lif. Trefvar sig så hastigt fram till dörren och
famlar som en vansinnig efter vredet.
Där är hon... inne bland
brotten ... Jag har gjort en eld på
skäret ... Det sprakade i tången ...
Satans dörr! Jag kommer inte ut!
Hjälp, hjälp!
Han sjunker ihop med ansiktet mot dörren.
Hvarför är det alldeles svart?
Hvarför ser jag inte? — — O, hvad
har jag gjort? Mitt barn! Anna!
Hvar är du? Jag har mördat mitt
barn, jag har mördat mitt barn!
MOR ANNIKA
störtar in. Lyfter honom med sina späda händer
upp mot dörren. Hviskar hest, vildt.
Tig, far, tig! Det är ingenting!
KERSTIN
har blifvit stående förlamad midt i rummet.
Griper efter en stol för att inte falla.
Hvad är det... syster... hvad?
Åter rullar ett nödskott in mot rutorna. Det
knackar hårdt på dörren.
SIGFRID SIWERTZ
HÅKAN I ÅSEN
vucklar bort från dörren.
De kommer och tar mig! De
kommer, de: kommer! In...in!
Dörren skjutes hastigt upp. Åter sveper
draget in och stormen tar tjutande i. Sten
Mårtens störtar in med kappan för ansiktet. Den är
full af sand i vecken. Kerstin springer med ett
skrik fram till honom.
STEN MÅRTENS
ser först ingenting.
Förlåt mig... Jag kunde inte!
Sanden yr som snö i ögonen! Och så
skottet ... Det är visst en ångare.
Räddningsbåten stack ut — hvad ...?
Han tystnar vid åsynen af alla de bleka
ansiktena.
Håkan har åter sjunkit ned vid elden,
förintad och slö. Mor Annika står framför med
knutna händer, liksom för att försvara honom.
KERSTIN
klänger sig till Sten Mårtens arm.
För Guds skull säg... Hvad ha
de gjort här? Rädda mig! Hvad är
det?
HÅKAN I ÅSEN
vaggar fram och åter med hufvudet. Talar
tonlöst, som han redan sagt allt tusen gånger
till sig själf.
Vänta, lilla barn, vänta, så skall jag
säga dig allt som det var... Det är
länge, länge sen, det känner jag nu ...
fast nyss gjorde det så ondt. Mor
och jag vi var unga och vi ville gifta
oss, men jag var fattig, och det här
huset, det var så gammalt och
fallfärdigt ... Då rodde jag ut till skäret
om natten och gjorde en eld under
klippan utåt hafvet... Sjön var
förfärlig ända inne i lä, men jag tänkte
inte på något. Det var som jag hade
eld i kroppen. Jag kom lyckligt hem
igen i mörkret. Men på morgonsidan
smällde ett skott. Och snart såg jag
rårna af ett fartyg i det grå. Jag tyckte
det hängde en man där, men jag tordes
inte ta glaset och se efter riktigt.
Snart fanns han där inte mera. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
