Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540
Men saken är den, att han behöfver
pengar för att underhålla Sjöberga, och
dem har han fått lof att låna. Sådant
där är svårt.”
”Ja,” medgaf Ek med ett visst
uttryck.
”Och jag är närapå rädd, att han
inte själf förstår, hur svårt det kan bli.
Men noblessen är nog inte precis
affärsfolk, det har jag sagt min kära
baron. Och jag vill inte förneka, att
jag har gjort mera än det vid vissa
tillfällen. Hvad har människan sin
timliga välsignelse till, om inte för att
hjälpa sina medbröder? Men nej, ser
man på — ”
Patronen afbröt sig. HKappsläden
hade svängt ned på bron, som ledde
öfver ett bredt dike, hvilket skillde
Sjöberga park från de öfriga ägorna. Mot
broräcket stod Lilly. Hennes skidor
lågo bredvid henne. Den ena var
afbruten, och hon tycktes själf ha gjort
illa sig, ty hon gjorde i ett kör de
mest målande grimaser.
”Fröken Sjöfelt, det var ett kärt
möte. Hur står det till?”
Ek hade instinktmässigt stannat vid
patronens första ord. Liksom patronen
betraktade han Lilly. Men hon såg alls
inte på den, som körde. För resten
såg hon inte precis älskvärd ut. Hon
hade varit ur humör förut, och nu kom
gubben Broström midt uppi alltihop.
”""Hur det står till?”” sade hon med
en röst, Som var mera hvass än
tacksam. ”Och det kan patron fråga, när
jag tror, att jag har vrickat foten ?’
”Det var för sorgligt, ” sade
patronen i en ton, som föreföll Lilly
alldeles oförskämdt deltagande. ”Då var
det kanske en riktig skickelse, att jag
kom. Om Ek tar och häktar upp
björn
ULRIK UHLAND
skinnet, stiger jag ur, Så får fröken
Sjöfelt åka fram till slottet.”
Ek hoppade ned från sin plats och
gjorde, hvad patronen begärt. Lilly
hade inte sett upp. Hon tittade ned
på sina bandskor och drog mungipan
på sned. Det gjorde verkligen rysligt
ondt.
""Kanske jag får stödja fröken
Sjöfelt de här stegen?”
Patronen talade i nästan öm ton.
Men han hade knappt talat ut, förrän
Eks djupa, lugna röst yttrade:
"Det är bättre, att jag kör fram
släden ända till broräcket.’”
Lilly såg upp. Hvem var det där,
var hennes första tanke, och att han
inte var en vanlig kusk var den andra,
som följde tämligen snabbt. Men hennes
undran afbröts af släden, som inom ett
ögonblick stod tätt intill henne.
Patronen stod bredvid med utsträckt hand.
"Kära fröken, får jag lof att
erbjuda min hjälp ?”
Lillys mun drog sig åt det andra
hållet, förmodligen ånyo af smärta.
Därpå lade hon sin ena hand, som
doldes någonstädes i en tjock, grå
skidvante, på patronens arm, och så kom
hon upp i den lilla släden. Patronen
svepte omsorgsfullt det vackra
björnskinnet omkring henne.
”Nu kör Ek försiktigt, så att inte
fröken Sjöfelt plågas i onödan.’”
Ek svarade inte, och släden satte sig
i gång. Mary trafvade lugnt och jämnt.
Lilly hade inte erfarit det allra minsta
lilla ryck, när släden stannade vid
trappan till entrén. Ek häktade ånyo
upp björnskinnet, och trots sin
vrickade fot undrade Lilly för andra
gången, hvem han kunde vara. Hon
hade aldrig sett en ung man, som rörde
sig så elegant. Och hvarför i guds namn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
