Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546 ULRIK UHLAND
fröken Ekström. Hon hade också en
ovanligt hög kulör. Men rösten var
precis den vanliga, kolugna. Och ändå
kunde man ge sig sablarna på, at: hon
hade hört, hvad Lilly sade. Det klack .
till ett ögonblick inom honom på ett
sätt, sSom var nästan obehagligt.
”Adjö, snälla fröken Ekström,”
sade Lilly litet dämpadt.
”Adjö, fröken Sjöfelt, mycket
nöje.”” Fröken Ekström böjde lätt på
hufvudet. Det klack om igen till i
Patrik och fortfarande lika obehagligt.
Det kunde inte förnekas, hon hade ett
rasande sätt, människan. Han bockade
sig plötsligt själf och gick ut genom
salongsdörren med den förnimmelsen,
att en sådan verklig konvenans hade
han inte varit med om, sedan han gick
på danskurs i Södertälje.
Gertrud stannade i salongen. Hon
gick fram och ställde sig i det utbyggda
fönstret och tittade ned på
familjemedlemmarna, när de satte sig i släden.
Han var i alla fall artig och hygglig
mot sin farmor. Han hjälpte henne så
varsamt upp i släden, och han
stoppade slädfällen och filtarna så noga
omkring henne. Nu såg Lilly upp och
viftade med muffen. Hon var
verkligen snäll, eller var det kanhända för
att utplåna den snusbruna? Hon lutade
pannan mot fönsterrutan och såg efter
släden, som for nedåt allén. Det
började skymma därute, och snön i
parken fick en skarp och klar blå
färgton. Om en timme var det säkert
alldeles mörkt.
Det fanns ingen människa i
våningarna. Anna hade gått ner i västra
flygeln, och det var inte troligt, att
hon skulle komma upp igen förrän med
kvällsmaten. Gertrud kände en viss
ödslighet, där hon stod. Det var
verk
ligen hemskt med ett sådant här
gammalt slott, när det inte fanns en
människa i det.
- Hon började gå af och an på
golfvet. Hennes steg hördes inte, ty
mattan var för tjock, men det knäppte till
i de antika, hoptorkade möblerna, när
hon då och då kom i närheten af dem.
Det mörknade hastigt därute, och
salongen låg redan i.stark skymning.
Hon ställde sig borta vid den stora,
rosiga kakelugnen och såg ut öfver
rummet. Det låg något spökaktigt öfver
allting. Den gamla spinetten, som
friherrinnan ibland lockade en klagande
och gäll melodi ur. lyste så hvit som
krita mot väggen. Hur många händer
hade under tidernas lopp fingrat på de
där tangenterna? För tjuguåtta år
sedan hade en blond och smal ung dam
ibland suttit på den där stolen, som
ännu hade Beethovens porträtt
broderadt i silke på sitsen. Hon hade
spelat, och en annan, mörk ung dam
hade stått bredvid och sjungit.
Gertrud började sakta gnola för sig själf
en ängslig och litet långdragen melodi.
Den var förstås hejdlöst gnällig,
isynnerhet som älsklingssång betraktad.
Men det var också underligt med
Beethoven på stolsitsen. Fast hvarför skulle
man förhäfva sig öfver den gamla,
goda tiden, när man själf inte hade
öfvervunnit Den förgyllda lergöken och
glödritade borsthållare ?
Hon stod en stund och gnolade den
gamla melodien och så gick hon ut i
hallen och uppför trappan. Det började
verkligen bli litet kusligt, och hon
längtade efter en lampa. I västra
korridoren mötte hon Fina, som varit där
för att tända vägglampan. Hon gick
på tå, och när hon fick se fröken
Ekström, stannade hon tvärt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
