Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROSTINNANS LJUS
pustade astmatiskt fram tonerna,
desamma sedan sekler, och på
kyrkogården, hvilken omslöt kyrkan så tätt
som om grafvarna voro små barn vid
modersknä, myllrade det af folk, som
med slättbons säflighet så att säga
funderade sig in i vapenhuset.
I prästgården, där det nyss lyst
svagt ur några fönster, blef det med
ens alldeles mörkt, och strax därpå
skymtade i den aflöfvade trädgården en
rad svarta silhuetter: Prosten smal,
mager med typen af en gammal
utdansad militär. Vid hans arm
prostinnan, ett litet smånätt människoknyte
med drifhushy och blå
vårhimmelsögon. Denna bit vårhimmel i blicken
hade också gått igen hos de tre
döttrarna. Ottonie hade dock i denna stund
fått litet Sommarglöd öfver det sansade
familjeblåa. Hon strök sig kelet upp
mot sin slätrakade, mycket bastante
fästman, hvars lilla fylliga näsa med de
vida näsborrarna illustrerade språket:
”Gör porten hög...”
Husets tre återstående döttrar gingo
i sedig oskuldsrad efter de andra, följde
så tjänstfolket.
När prästgårdsbänken fyllts,
droppade församlingen raskare in, och snart
var luften upphettad af folk och klara,
stilla ljuslågor, hvilka likt stumma
böner fromt höjde sig mot de gråa
hvalfbågarna.
Barnen sträckte hals och vände sig
åt alla håll för att riktigt få se.
De modigaste vågade hviska till
mor :
”"Äu, dä ä grant, mor!”
Och psalmen ljöd, som buren af
nyfödd andakt, brusande stark genom
kyrkan, klockaren sjöng före och höll sig
troget hela tiden en takt framför
församlingen; försökte någon med ett litet
31
573
tonhopp hinna fatt honom, skrek han,
så det skar i öronen.
Kyrkvaktaren stod blygsamt längst
nere vid dörren. Dels kände han
:sig som sankte Per, när han fick öppna
de tunga, handsnidade ekdörrarna för
någon efternölare, dels kunde han där
mera ogeneradt taga fram silfverrofvan
och se, hvad tiden led, ty fast han eljest
gärna fann sig i en regält lång predikan,
önskade han denna gång, att inte vördig
prosten och Fridman skulle hålla på allt
för länge. Hur gick det då med ljusen ?
Han ville så gärna rädda de präktiga
stumparna, och mycket var det ej
bevändt med dem, när de brunnit ned så
tätt intill hålet i bänken, att en fick tälja
bort dem.
Prästgårdspigorna sutto på
spinnsidans sista bänk. Strama i hyn under
de frasande nya sidenschaletterna och
med ögonen liksom framträngande ur
sina hålor sutto de och stirrade stinnt
mot altaret. De hvita bomullsvantarna
sutto som för stora korfskinn på deras
bastanta händer, men allt som
gudstjänsten led, började de kafva af sig
dessa besvärande hylsor, och de röda
fingrarna böjdes soöm mäktiga
hummerklor om näsduken och psalmboken.
Men Jeppa Ols, kyrkvaktaren,
visste nog, hvarför de bligade så, och
han skulle hellre sett, att de krängt
på hufvudet och tittat åt pågabänken
än att som nu följa de små ljuslågornas
tysta flit. När kvinnfolken kommo med
i spelet, var allting som förgjordt för
en stackars karl! Jeppa visste, att det
denna gång var själfva vördig
prostinnan, som skulle tas med honom om
ljusstumparna. Hon ville ha dem till
prästgårdskalaset på trettondagen, det
hade gamla Maren berättat, och nu
skulle pigorna passa på, så fort de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
